mittmående

Har senaste tiden gått upp i vikt.. bytt medicin och sådant som drar till sig vätska..
Känner att jag behöver göra något åt det, känner hur paniken kryper inom mig..
Jag tränar och tränar men inget händer.. man vill prova så kallade "bantningspulver" och dylikt, men de sätter stopp!

Varför de sätter stopp för mig att vilja prova något sådant är pga allas åsikter runt i kring..
Alla tycker man redan är smal men under alla kläder är det inte riktigt så. På bilder och sådant syns det inte heller riktigt, men vad har man inte då, smink, kläder så man ser smal ut, osv..
Nu är jag ju inte enorm eller så och ser mig inte så heller men många onödiga kilon som gör att jag får dålig självkänsla och mår dåligt.

Vad min vikt borde vara jämfört med min längd är ca 55kg..
Sist man vägde det var nog i 8:an eller så..

Tungt men sant så står vågen på "min borde vikt" +14kg...

Känner bara att man vill grina då man ställer sig på vågen och ser hur siffrorna tickar.. Det är sjukt jobbigt och jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Nu börjar tårarna rinna också..
Fattar inte ens att jag skriver det här då man jämt ska vara alla till lags och är den sk. "Glad positiva tjejen som alla tycker är så duktig!"
Det är sjukt mycket alla inte vet om hur jag mår, man drar på en mask då man träffar vänner, kollegor och familj..

Jag är trött och orkar inte vara den "Glad positiva tjejen som alla tycker är så duktig!" längre..
Jag vill kunna göra vad jag vill utan att alla ska döma en och komma med en massa onödiga kommentarer om det mesta..

Jag vill helt enkelt vara en vanlig "Svensson" som bara är där och inte utmärker sig så mcyket.

Jag vill kunna ta en pullver-diet utan att någon säger att jag är redan smal. 

Jag vill kunna vara sjuk utan att någon bara tror jag bara är lat.

Jag vill kunna säga nej jag kan inte hjälpa till utan att någon blir sur. 

Jag vill kunna säga nej till saker och det ska vara helt okej.

I dagsläget känner jag att jag inte kan detta, det är alltid någon som ska komma med den där kommentaren som gör att jag känner mig nertryckt och inte vågar säga ifrån. 

Man har försökt att berätta hur man faktiskt mår för en del men de verkar endå inte förstå..

Det att alla ska ha så höga förhoppningar om en att man är en "duktig flicka" är också väldigt tungt.
Man skall alltid vara den som lyckas med saker, och man har i princip inte "råd" att misslyckas med något.. Det känns som om jag misslyckats nu, eftersom jag mår såhär.. Och försöker göra allt för att ingen ska få reda på det här, men jag orkar inte riktigt..
Det enda jag vill är att någon faktiskt kan säga att det är okej att må såhär de går över.. Istället för gör si och såhär hela tiden..

Att få skriva av mig här är bland de bästa som finns, man får utlopp av sina känslor en stund och det känns som att man pratat ut, nu önskar jag att ingen missförstår vad man skriver och att jag faktiskt får skriva det här, eftersom det är min blogg och mitt liv den handlar om i första hand.

Är sjukt glad att jag har Dick i mitt liv som jag kan krama då jag mår som jag mår och att han alltid finns där för mig..
Jag älskar dig mest av allt, vad skulle jag göra utan dig! <3



Att nu ska klicka på "Publicera" känns lite svårt eftersom jag vet att rykten sprids som en löpeld.. speciellt i en liten by där man kommer från..

Varför gör man så?
Varför gör du så?

Vilka visar sig vara ens riktiga vänner?