Hjälp

Vart går gränsen?
Hur mycket ska man behöva ta för att bli accepterad för den man är..

Hur många gånger måste man få höra att man inte duger, du skulle gjort si o så istället..

Trots att man känner sig stolt själv över hur mycket man klarat av i livet så är det ingenting som duger, ingenting är värt att tittas upp på och ge ett leende. Allt ska bara tryckas ner ännu mer och ingen glädje ska finnas så långt ögat kan nå.

När någon lyckats med något som den verkligen känner sig stolt över, visst glädjas man åt den?
Är inte det självklart.. ?

Jag är less på så mycket just nu, och jag vill inte vara det. Jag är less på att vara less..

Har börjat fundera på om jag ska skriva något, inte en bok-det blir för mycket press.. men skriva så långt jag bara kan om hur det är att få höra att man aldrig duger och hur det kan få en att känna och hur man då formas som person.. nu när ni läser såhär låter de säkert bara konstigt och ja jag vet inte vad..

Ni som är nära vänner vet vad jag pratar om, ni vet hur jag mår och vad som händer i mitt liv just nu. Ni andra vill säkert också veta och skulle gärna berätta, men jag vill fortfarande inte skriva vad som helst här på bloggen. 

Hatar att de är sådan tabu om att prata om psykiska grejer och hur de påverkar folk, så fort ordet psykisk tas upp tror någon att man är knäpp i huvudet eller något..

Jag önskar verkligen att de fanns fler som kunde prata om detta offentligt..

Var går gränsen för psykisk misshandel?
Hur mycket ska man behöva ta?
Hur klarar man av att bryta en kontakt?
Kan en med psykisk ohälsa bli frisk?
Måste man bryta en kontakt?
Vad gör man för att inte såra någon?
Hur gör man för att inte gråta?

Idag kände jag mig riktigt glad och vi hade fixat massa kring huset och mådde bra! Glad åt livet... Sedan hände det där som jag fruktar mest av allt.. telefonen ringer..
Ett nummer som inte ringt sedan september.
Tvekar om jag ska svara, orkar jag? Tänkte ge det en chans och se, det kan ju ha hänt något, eller att det blivit bättre?

Svarar med ett försiktigt Hallå, möts av en välbekant röst som säger Hallå,  blir glad för en sekund för att de var så länge sedan och jag önskar att de kunde vara en bättre relation mellan oss dessutom lät gensvaret glatt.. sekunden går och glädjen vändes snabbt till klumpen i bröstkorgen av ångest, ögonen fylls med tårar och jag kämpar emot för att jag inte vill gråta i telefon. Det var dags igen.. dags att vara en slagpåse.

Samtalet tog mellan 15-30 minuter, jag hann säga 5 ord under den tiden..
Kändes som om jag blödde ur magen för att ångesten bara växte av obehag av de hårda slaget i magen med alla ord..
Psykisk misshandel.. det är vad läkare och psykologer säger att det är..

Samtalet avslutades med ett tack för att du svarade. Jag sa inte ett ljud och sedan la luren på. Där låg jag chockad, ledsen och förtvivlad i soffan.. varför svarade jag? 

Varför ska jag vara så snäll? 

Varför vill jag ge dig miljontals med nya chanser hela tiden?
Varför älskar jag dig så förbannat mycket?

Har nu bestämt mig, händer detta någon fler gång så kommer jag stänga av all kontakt, jag tror det är de bästa för tillfället.. sen får man se vad som händer om något år eller så.. är de fortfarande samma boxhandskar som ska slå på mig så blir det ett hejdå.

Hur svårt kan de vara att inse att man sårar andra?

Man kan såra med ord! Mer än man någonsin kan med nävarna.

-----------------------------------------------------------

Ha de bra!
Kram
Tezz