Imorgon blir det helg!

Veckorna går så sjukt fort tycker jag. Känns som om den just började, men imorgon är det redan fredag. Skönt med helg, ska dock plugga massor, sjukt mycket att läsa och ska göra lite uppgifter också.. 

Känner för att skriva massor just nu men vet inte riktigt vad, har ofta ett sådant sug men får inte riktigt ner något när jag inte har den där känslan i fingertopparna.. 

Hur skriver man en självbiografi, någon som gjort det? Eller en "bok"? Har skrivit massor med noveller och älskar sanna historier så skulle gärna vilja skriva något sådant. 

Hm, ja just nu sitter jag och lyssnar på en av de bästa: Christina Aguilera, hennes kraft i rösten är helt amazing. så roligt att lyssna till någon som lägger så mycket tyngd och känsla i sina låtar. Är det någon kändis jag skulle vilja träffa innan jag dör är det nog henne och Cher förstås.
Korven sitter troget brevid mig och vill inget annat än att jag ska klappa han.. sötnos.



Löst lite korsord och kommit in i myshumöret, så otroligt avslappnande att jobba med ord.. Är väl därför jag tycker om att skriva också, så lätt att uttrycka sig med bokstäver..
Ni kanske undrar varför jag skrev "Korven" tidigare, kallar nämligen Izor för det.. haha kärt barn har många namn..
Tamook - Mockoslocko/Mocka/Moki/Mocke/Mookoo
Plexus - Pegenstegen/Bäbis/Gullebäbis
Izor - Korventjorven/Korven/Fisen/Fisor/Tjoller

Pepper - Tokfia/Peppson/Busunge/Busfia

Lupus - Luppeluppelus/Luppe/Lufus

Chili - Chilipirri/Chilli/Tokstolle

Mulle - Mullemullemus/Mullrik

Tiger - Tiggerpojken/Prinsen

Finns så många fler men de jag kom på just nu, finns en del som Dike kallar dem som jag inte tänker skriva upp.. haha :)

Nä nu ska jag avsluta det här inlägget, känner att de blir så tråkigt när jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om.

Ha de bra!

Kram

Tezz

Andas ut, detta är mitt sätt att hantera stress, ångest.. skriva.

Sista dagarna har känts så jobbiga, har ju varit på utbildning hela veckan i Luleå på LTU.
Visst är de kul att träffa alla men jag känner att jag blir såå slut, varje dag har jag krashat i soffan när jag kommit hem, så trött i huvudet av all information och allt man måste "vara trevlig" mot varandra, har inget emot att vara trevlig men när man är van att vistas i en miljö med människor som vet hur man är är de så skönt att bara kunna glida ner i en stol och vara utan att det är konstigt.
Det är så mycket som är spänt och man kan inte riktigt vara sig själv, man måste som småförklara varför man gör si eller så.. 

Sista dagen hade jag så ont i kroppen, eftersom pendlingen, det jag åker bil gör mycket i min värk. Hade strålningar ut i benen så var jobbigt att röra mig, det blir ju till en del påfrestande på psyket också.. Ville inget annat än hem, kände hur tårarna och panikångesten trängde fram i vissa situationer, lyckades hålla tillbaka den som tur var, för jag hade inte möjligheten att gå därifrån.
Känns som om verkligen huvudet fylls med vatten och temperaturen plötsligt blir skyhög klumpen i halsen och ja.. skulle kunna beskriva så mycket men känner hur de börjar krypa i kroppen så vill inte skriva mer om det.



Det är omöjligt för någon att säga "jag vet hur de känns" "de löser sig" osv. utan att ha varit med om det själv. Man märker verkligen på människor när man pratar med dem om de har förståelse för sådant eller om de bara är "ytliga".

I måndags lyssnade vi på en sån bra föreläsning, det var en polis som kom och berättade om barn som kan bli utsatta i traumatiska situationer och hur de kan visa sig.
Jag blev så berörd att tårarna trängde, jag kände nämligen igen mig själv. alla har inte haft en lätt barndom, så är det bara. De man tror är de snällaste människorna kanske inte är det osv.
Efter föreläsningen gick jag fram och pratade med föreläsaren, och berättade att det är så otroligt viktigt ämne de tar upp och att jag uppskattade det så mycket.
Ingen upptäckte mig när jag mådde som värst när jag var liten, jag var den som presterade bra och  gjorde allt för att bli klar med allt. Jag hade svårt att prata inför klassen och läraren för att jag var rädd att säga fel, misslyckas. Gång på gång togs de upp på utvecklingssamtalen/kvartsamtalen.. men det hände inget mer än att vi skrev att jag ska försöka prata mer.
Hur skulle jag våga säga något, jag visste inte vad det var som var felet. Nu i äldre dagar så VET jag exakt vad som har format mig och gjort mig till den jag är idag.
Om någon bara sett mig, var vad jag önskade många gånger.

PTSD - En del av föreläsningen.

Varför jag gör det jag gör idag är enkelt, jag vill förebygga att personer hamnar i liknande situationer och bygga upp förtroenden, självkänsla och hjälpa dem vara stolta över sig själva.

  

Nu tänker jag inte skriva så mycket mer än att jag ska göra en elbehandling så jag har mindre värk som strålar ut i benen, vill även tacka några personer som betyder mycket för mig och de är min farmor, pappa, syster, Dike & alla djuren. Min familj! Älskar er!
Sedan har jag ett par unika vänner jag inte skulle klara mig utan som alltid finns där med otaligt många svar och alltid får en på gott humör, ni vet vem ni är!

Ha de bra! 

Kram
Tezz

Headset, mic, usb, blaaaa

Torsdag, är det redan.. Idag fick jag ta mig i kragen och åka till konsum så jag kunde få något att äta.. Går ju inte bli frisk utan mat.. Det låg även en bok och väntade på mig där så passade på att hämta ut den.
Haft sån huvudvärk idag men nu har den börjat släppa lite. Blodtrycket ligger normalt nu jämfört med de veckor som varit där undertrycket har legat högt.. Är nog all stress och att jag inte varit riktigt kry som orsakat det hela.



Till veckan blir de nya tag, då SKA jag vara kry och frisk igen, känns som en evighet sedan man träffa alla barn. Kommer få en chock av allt ljud som kommer vara, när man suttit ensam hemma i det tysta.. eller ja om man bortser från de katterna väsnas.. haha

Jag skulle behöva få tag på ett headset med mick.. gärna med usb. Behöver till redovisningar och sådant man ska göra i distansstudierna. Hittills har jag använt Dikes lurar och vid hans dator, men jag skulle behöva ett par till min där jag även kan använda webcameran, så har någon därute ett fungerande headset som jag kan få prova så vore de toppen, annars får jag väl köpa mig ett nytt, dock är det ju en djungel å välja mellan, inte lätt att hitta de som är perfekt för det. Vill ju inte ha ett som är jättetungt då min nacke skulle paja av att ha på ett sådant 4 timmar i sträck.. Inte heller något med bastoner eller något som tar upp allt för mycket ljud.. Gärna ett som ligger på max 200;-
Har någon något förslag?

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, har fått skriva så mycket idag när jag försökt plugga och göra lite nytta från sängen..

Får helt enkelt avsluta här då..

Ha de bra!

Kram
Tezz

Vill du se hur man kan se ut inombords?

Tja, nu var det ett tag sedan, men nu ska de förhoppningsvis bli roligare att skriva nu när Dike fixat min dator, mest för att jag ska kunna plugga men de gör ju inget till de övriga heller. Känns som en helt ny dator på insidan, THANK YOU!!

För övrigt sitter jag här alldeles snorig och med grym värk i ryggen, strålningar ner i benen och fryser/svettas mellan varven. Hm, feber kanske de kallas?!

Det är såhär jag ser ut, Det ni ser och det ni inte ser.

Valde att stanna hemma idag och blir även så imorgon, kan ju inte smitta ner barn på skolan med förkylningar.. har försökt läsa lite litteratur idag men orken har inte riktigt funnits..

Ska försöka få tag i min läkare och prata om annan behandling för endo, då jag inte tycker det blivit någon större skillnad sedan jag böt hormontabletter. Jag vet inte ens vad man väntar sig för förändring heller, när man levt med smärtor som bara stegrat i 8 års tid är de svårt att tänka sig ett liv utan dem.. Någon gång då man fått ta någon tyngre medicin som jag för göra ibland känner jag för några minuter: WOW! Är det såhär det känns att inte ha ont, det känns som om man svävar runt i intet med kroppen.. (Alltså man är inte påverkat mentalt, men all värk släpper och det är en sån sjuk känsla.)

Nope, ingen bebis, bara endometrios.

Hittade en bild på hur de kan se ut på insidan hos någon med endometrios, enligt läkarnas utlåtanden ligger jag på måttlig endometrios, dock inte med lika mycket sammanväxningar som bilden visar men aningen mer skador på ligamenten där jag har nervskador. Har även en hel del svarta härdar lite överallt men mest i bakre delen av buken.
Det är så sjukt att man kan blöda i buken och att det inte finns någonstans för det att ta vägen, varför ska det ens gå ha blödningar i kroppen bara sådär!!??

Nu när jag fått jobba i byn ett längre tag känner jag faktiskt lite hur värken blivit lite bättre, jag tror att all pendling spelar ganska stor roll i det hela, samt all vandring med dåliga skor på jobbet har haft en bidragande orsak. Så de känns skönt iallfall. 

Saknar dock all simundervisning och det var väl det jag fruktade mest av allt, eftersom jag verkligen älskar att jobba med eleverna och se deras lärande.
Jag jobbar ju fortfarande med barn, men det är inte riktigt samma sak när man inte har "hela" ansvaret över lektionerna. Svårt att förklara.. 

Pluggar ju lite nu på sidan av också, lite lärarkurser för att få större breddning och kunskap på lärandet och är ju väldigt bra att ha helt enkelt.
Jag har inte velat dela med mig om att jag pluggar mer än till några få, och de några få räckte. För redan där kom slaget. NÄ! Du kommer inte klara det, tänk på hur du mår och blablabla..
Inget grattis eller så att man lyckades komma in och få behörighet till något som man vill. 

Jag är så less på att känna att jag aldrig duger, att man aldrig får beröm eller att någon aldrig säger åh vad jag är glad för din skull. Speciellt från en viss person som egentligen skulle spela väldigt stor roll i mitt liv. Men som inte finns där eftersom jag inte klarar av att måsta höra att jag är värdelös hela tiden.

Sista tiden har varit mycket grym, hemsk och jobbig för mig, men känner att jag endå är påväg ur det. Jag ser nytt ljus och nya relationer till studiekamrater och jag vet var jag har många av mina vänner och vet vilka jag kan lita på.

Många hör man inte så mycket från längre, kan tänka mig de är rädda för att fråga hur en mår eller att de tänker att jag vill vara för mig själv. Alltså, jag är fortfarande samma person som innan, jag är egentligen bara mer behov av att veta att ni finns där, att ni kan prata med mig som förut och bara vara en vän. Känns jätte trist att inte ha kontakt med dem som man pratade så mycket med förut.

Nu har jag så ont så jag ska ta och lägga mig i sängen, lyssna på lite musik och sedan ska jag sova, sova mig frisk från denna förkylning och värk!

Ha de bra!

Kram

Tezz