Vill du se hur man kan se ut inombords?

Tja, nu var det ett tag sedan, men nu ska de förhoppningsvis bli roligare att skriva nu när Dike fixat min dator, mest för att jag ska kunna plugga men de gör ju inget till de övriga heller. Känns som en helt ny dator på insidan, THANK YOU!!

För övrigt sitter jag här alldeles snorig och med grym värk i ryggen, strålningar ner i benen och fryser/svettas mellan varven. Hm, feber kanske de kallas?!

Det är såhär jag ser ut, Det ni ser och det ni inte ser.

Valde att stanna hemma idag och blir även så imorgon, kan ju inte smitta ner barn på skolan med förkylningar.. har försökt läsa lite litteratur idag men orken har inte riktigt funnits..

Ska försöka få tag i min läkare och prata om annan behandling för endo, då jag inte tycker det blivit någon större skillnad sedan jag böt hormontabletter. Jag vet inte ens vad man väntar sig för förändring heller, när man levt med smärtor som bara stegrat i 8 års tid är de svårt att tänka sig ett liv utan dem.. Någon gång då man fått ta någon tyngre medicin som jag för göra ibland känner jag för några minuter: WOW! Är det såhär det känns att inte ha ont, det känns som om man svävar runt i intet med kroppen.. (Alltså man är inte påverkat mentalt, men all värk släpper och det är en sån sjuk känsla.)

Nope, ingen bebis, bara endometrios.

Hittade en bild på hur de kan se ut på insidan hos någon med endometrios, enligt läkarnas utlåtanden ligger jag på måttlig endometrios, dock inte med lika mycket sammanväxningar som bilden visar men aningen mer skador på ligamenten där jag har nervskador. Har även en hel del svarta härdar lite överallt men mest i bakre delen av buken.
Det är så sjukt att man kan blöda i buken och att det inte finns någonstans för det att ta vägen, varför ska det ens gå ha blödningar i kroppen bara sådär!!??

Nu när jag fått jobba i byn ett längre tag känner jag faktiskt lite hur värken blivit lite bättre, jag tror att all pendling spelar ganska stor roll i det hela, samt all vandring med dåliga skor på jobbet har haft en bidragande orsak. Så de känns skönt iallfall. 

Saknar dock all simundervisning och det var väl det jag fruktade mest av allt, eftersom jag verkligen älskar att jobba med eleverna och se deras lärande.
Jag jobbar ju fortfarande med barn, men det är inte riktigt samma sak när man inte har "hela" ansvaret över lektionerna. Svårt att förklara.. 

Pluggar ju lite nu på sidan av också, lite lärarkurser för att få större breddning och kunskap på lärandet och är ju väldigt bra att ha helt enkelt.
Jag har inte velat dela med mig om att jag pluggar mer än till några få, och de några få räckte. För redan där kom slaget. NÄ! Du kommer inte klara det, tänk på hur du mår och blablabla..
Inget grattis eller så att man lyckades komma in och få behörighet till något som man vill. 

Jag är så less på att känna att jag aldrig duger, att man aldrig får beröm eller att någon aldrig säger åh vad jag är glad för din skull. Speciellt från en viss person som egentligen skulle spela väldigt stor roll i mitt liv. Men som inte finns där eftersom jag inte klarar av att måsta höra att jag är värdelös hela tiden.

Sista tiden har varit mycket grym, hemsk och jobbig för mig, men känner att jag endå är påväg ur det. Jag ser nytt ljus och nya relationer till studiekamrater och jag vet var jag har många av mina vänner och vet vilka jag kan lita på.

Många hör man inte så mycket från längre, kan tänka mig de är rädda för att fråga hur en mår eller att de tänker att jag vill vara för mig själv. Alltså, jag är fortfarande samma person som innan, jag är egentligen bara mer behov av att veta att ni finns där, att ni kan prata med mig som förut och bara vara en vän. Känns jätte trist att inte ha kontakt med dem som man pratade så mycket med förut.

Nu har jag så ont så jag ska ta och lägga mig i sängen, lyssna på lite musik och sedan ska jag sova, sova mig frisk från denna förkylning och värk!

Ha de bra!

Kram

Tezz