Andas ut, detta är mitt sätt att hantera stress, ångest.. skriva.

Sista dagarna har känts så jobbiga, har ju varit på utbildning hela veckan i Luleå på LTU.
Visst är de kul att träffa alla men jag känner att jag blir såå slut, varje dag har jag krashat i soffan när jag kommit hem, så trött i huvudet av all information och allt man måste "vara trevlig" mot varandra, har inget emot att vara trevlig men när man är van att vistas i en miljö med människor som vet hur man är är de så skönt att bara kunna glida ner i en stol och vara utan att det är konstigt.
Det är så mycket som är spänt och man kan inte riktigt vara sig själv, man måste som småförklara varför man gör si eller så.. 

Sista dagen hade jag så ont i kroppen, eftersom pendlingen, det jag åker bil gör mycket i min värk. Hade strålningar ut i benen så var jobbigt att röra mig, det blir ju till en del påfrestande på psyket också.. Ville inget annat än hem, kände hur tårarna och panikångesten trängde fram i vissa situationer, lyckades hålla tillbaka den som tur var, för jag hade inte möjligheten att gå därifrån.
Känns som om verkligen huvudet fylls med vatten och temperaturen plötsligt blir skyhög klumpen i halsen och ja.. skulle kunna beskriva så mycket men känner hur de börjar krypa i kroppen så vill inte skriva mer om det.



Det är omöjligt för någon att säga "jag vet hur de känns" "de löser sig" osv. utan att ha varit med om det själv. Man märker verkligen på människor när man pratar med dem om de har förståelse för sådant eller om de bara är "ytliga".

I måndags lyssnade vi på en sån bra föreläsning, det var en polis som kom och berättade om barn som kan bli utsatta i traumatiska situationer och hur de kan visa sig.
Jag blev så berörd att tårarna trängde, jag kände nämligen igen mig själv. alla har inte haft en lätt barndom, så är det bara. De man tror är de snällaste människorna kanske inte är det osv.
Efter föreläsningen gick jag fram och pratade med föreläsaren, och berättade att det är så otroligt viktigt ämne de tar upp och att jag uppskattade det så mycket.
Ingen upptäckte mig när jag mådde som värst när jag var liten, jag var den som presterade bra och  gjorde allt för att bli klar med allt. Jag hade svårt att prata inför klassen och läraren för att jag var rädd att säga fel, misslyckas. Gång på gång togs de upp på utvecklingssamtalen/kvartsamtalen.. men det hände inget mer än att vi skrev att jag ska försöka prata mer.
Hur skulle jag våga säga något, jag visste inte vad det var som var felet. Nu i äldre dagar så VET jag exakt vad som har format mig och gjort mig till den jag är idag.
Om någon bara sett mig, var vad jag önskade många gånger.

PTSD - En del av föreläsningen.

Varför jag gör det jag gör idag är enkelt, jag vill förebygga att personer hamnar i liknande situationer och bygga upp förtroenden, självkänsla och hjälpa dem vara stolta över sig själva.

  

Nu tänker jag inte skriva så mycket mer än att jag ska göra en elbehandling så jag har mindre värk som strålar ut i benen, vill även tacka några personer som betyder mycket för mig och de är min farmor, pappa, syster, Dike & alla djuren. Min familj! Älskar er!
Sedan har jag ett par unika vänner jag inte skulle klara mig utan som alltid finns där med otaligt många svar och alltid får en på gott humör, ni vet vem ni är!

Ha de bra! 

Kram
Tezz