Jag orkar inte..

Igår var en sån fruktansvärd dag.. dagen slutar med att jag efter ett möte höll på att spy av ångest, och panikattacken utlöstes i bilen innan jag skulle åka hem.. Jag lägger mig i sängen och har sådan fruktansvärd huvudvärk som under några timmar bildas till migrän.. jag tar värktabletter som inte ger någon som helst effekt. Tillslut så känner jag att jag måste spy för att jag mår så illa.. Så fick det bli.. tömde hela innehållet av inälvorna som det kändes och sedan kändes det bättre. Ångesten försvann för stunden.. Men kvar är ett visst illamående och den enorma huvudvärken.. Lägger mig i sängen och kämpar för att somna. Vaknar om och om igen av att huvudet håller på att sprängas.. till slut somnar jag 3 timmar.. tack och lov.. men huvudvärken är fortfarande kvar.. ligger vaken en stund och funderar på mötet som jag var på.. Skriver ner mina funderingar här:

Min tjänst är på 100%.

Jag är sjukskriven 25%.

Jag kan jobba 75% och har inga problem med några arbetsuppgifter.

Jag har en diagnos som står på mina läkarintyg.

Jag kan inte jobba på morgonen pga. att min sjukdom inte tillåter.

Jag kan inte jobba mer än 6h om dagen för att min sjukdom ger mig ett handikapp och att min värk tar över efter 6h arbete. Då påverkas mitt mående så att jag får koncentrationssvårigheter och blir trött och värken stiger. Därför är det inte lämpligt att fortsätta jobba eftersom min kropp behöver återhämta sig innan det går för långt och jag blir utslagen i flera dagar.

X tänker inte anställa någon på de 25% jag är sjukskriven och därför tvingar mig att jobba på morgonen för att "de behöver mig mest på den tiden". Trots att min tjänst säger att jag behövs under hela dagen. Jag kan jobba alla tider utom just på morgonen.

Varför ska jag drabbas av att X inte vill anställa någon de 25% av min tjänst. Jag är sjuk, behandlas och har läkarintyg som intygar allt.

Varför är det jag som är sjuk som ska vara problemet? För att X inte vill ta ansvar?

Jag är så trött, överkörd och ledsen..

Jag har kämpat i 8 år för att ens hitta vad som varit fel i min kropp. 2 år efter konstaterad endometrios med titthålsoperation kämpar jag för att få en bra behandling och fortsätter än. 

Jag har kämpat i 1 år nu med försäkringskassan som anser att jag inte är sjuk och har då kämpat och sliter som ett djur för att klara av att jobba mina 75% för att få någon inkomst överhuvudtaget.

Jag har kämpat för att jobba men det är omöjligt när man ligger inlagd på sjukhus, trots det är jag inte sjuk enligt försäkringskassan. 

När ska de räcka med att jag bara kan få vara? Kan inte jag få andas och ta vardagen som den kommer, slippa vara på tårna dag ut och dag in för att andra ska ta makten och bestämma över en.

Ibland känner jag verkligen att allt vore så lätt om man bara skulle försvinna, mitt mående klarar inte mycket till och mer motgångar. Jag har sån tur att vissa finns där och stöttar en. Sådana man knappt träffar finns där över internet och tröstar mer än en del man träffar var och varannan dag. 

Jag kan inte bli frisk på en dag, min sjukdom försvinner inte. Det finns inte något botemedel mot endometrios. Jag får behandlingar som personer med cancer får trots det är jag inte sjuk.

Jag vill så gärna bara ge upp, men samtidigt känner jag att jag vill inte att någon annan, någon liten flicka som är superglad och just lärt sig cykla ska behöva gå igenom detta om några år. Om jag inte skulle vara så känslosam och vilja alla andras bästa hela tiden skulle jag gett upp för längesen.. men nu är jag den jag är och vill alla väl så här kämpar jag för mitt liv. Sitter på möte efter möte med klumpen i halsen och tar emot all skit som finns medans jag försöker försvara mig med kinderna fulla av tårar. 

Jag hatar att jag är en sån emotionell person.. men jag skulle inte vara jag om det inte var så..

Ha de bra! 

Kram
Tezz