Snubblade över en artikel som en bekant postat på facebook för någon dag sedan, tyckte den var bra dock väldigt lång, ni som vill får gärna läsa..
Skrivet av admin mån, 2013-01-21 13:31
Av Åza Svensson
Den här texten är hämtad ur Pfizers bok "Paniksyndromet" från 1998.
För snart sju år sen var jag precis som du. Jag satt och somnade på
spårvagnen som sakta masade sig igenom stan. Jag tog flyget till
Stockholm och njöt av motorernas kraft när planet tog fart på startbanan
för att lyfta mot molnen. Jag gick lugnt och stilla genom stan, tittade
i skyltfönster och mötte en kompis för att dricka en kopp kaffe och
småprata. För sju år sen hade jag aldrig hört talas om "paniksyndrom med agorafobi".
Men en eftermiddag i april 1991 blev det så att jag med skakande
händer slog numret till min bror som bodde några kvarter ifrån mig. "Hjälp mig", viskade jag. "Jag tror att jag håller på att gå i sönder." När
han kom in genom min dörr några minuter senare satt jag i en stol och
höll mig i armstöden, livrädd att tappa taget om verkligheten. Han tände
ett ljus och sa åt mig att koncentrera mig på lågan. Jag tryckte i mig
fem folköl - jag kunde gjort vad som helst för att få komma bort ifrån
mig själv.
Det var min första panikattack och det hittills svåraste ögonblicket i
mitt liv. Den fasansfulla skräck jag upptäckte den där d agen
förändrade mitt liv för alltid.
Hela min familj kopplades in till slut. Mamma ringde vårdcentralen
och bönade om en akut tid. Till psykakuten vågade jag inte åka. Pappa
körde "ambulanstransporten" och jag minns fortfarande känslan när jag
stod där på gatan och väntade på honom. Jag var vaksam som ett rådjur,
och varje skrapning från ett par skor eller slammer från en dörr fick
hela mitt alarmsystem att gå igång. Jag var 100% rädd. Maximalt rädd. Så
rädd som det går att bli. Och jag förstod inte varför. Men läkaren på
vårdcentralen förstod, tack gode Gud. Han var en av de änglar som känner
till panikångest, som kunde lugna ner mig något och förklara att jag
varken skulle dö eller bli galen. Han skrev raskt ut Anafranil och Xanor
och skickade en remiss till öppenpsyk. Ännu en dag på kontoret för
honom. Första dagen i ett nytt liv för mig.
Mitt 24-åriga jag, som precis hade avslutat ett reportervikariat på
Aftonbladet i Stockholm och som skulle fortsätta min karriär på
hemmaplan i Göteborg, blev heltidssjukskriven på grund av "psykisk
insufficiens". De följande tre månaderna bodde jag hos min syster. Jag
och hennes ettårige son hade ständigt barnvakt. Vi klarade inte av att
vara ensamma.
Jag är 31 år nu, halvtids sjukskriven för "paniksyndrom med agorafobi" och
anställd på halvtid av Ångestsyndromsällskapet i Göteborg. De senaste
sex åren har varit grymma på många sätt, men också mycket lyckliga. Jag
flyger inte längre, undviker tåg och åker inte buss eller spårvagn utan
sällskap. Min bil är min borg - med den i närheten kan jag till och med
gå runt ensam i stan en stund. Har man en gång råkat få upp den dörr i
hjärnan som det står "irrationell ångest och panik" på, så kan man nog
aldrig stänga den helt igen. Sedan jag fick min första panikattack har
jag inte riktigt vågat lita på varken min kropp eller min själ. Jag går
omkring ständigt beredd på att det där ska hända igen. Att hjärtat ska
skena och luftstrupen snöras ihop, förnuftet försvinna och skräcken ta
överhanden. Men paniksyndromet har gjort mitt liv rikare också. Pyttesmå
saker gör mig lycklig; en hyfsat ångestfri resa på egen hand med
spårvagnen, en promenad genom skogen med min dotter på väg hem från
dagis, att få vakna en morgon utan att vara rädd.
Jag skriver det här kapitlet för att försöka förklara hur det kan
vara att leva med paniksyndrom. Paniksyndrom är ett mycket vanligt
tillstånd, men allt för få vet vad det innebär. Jag skriver det här
kapitlet för att alla de som har mött paniken och dess följeslagare;
ständig ångest, agorafobi och depression, ska får rätt hjälp så fort som
möjligt. Vi paniker är många och vi förtjänar ett bättre liv än 6 mg
Xanor om dagen och ständiga sjukskrivningar. Vi kan få ett bättre liv -
med rätt hjälp.
Brister i omhändertagandet i sjukvården
De första panikattackerna är oftast de allra värsta, för man förstår
inte vad det är som händer. Plötsligt en kväll när du sitter där framför
TV:n och tittar på Rapport börjar ditt hjärta slå volter och din strupe
snöra ihop sig. Du får en stark smärta i bröstet samtidigt som det
liksom sticker i dina armar och ben. Du får svårt för att andas, du
svettas och fryser om vartannat, hjärtat skenar nu, du blir allt mer yr,
vardagsrummet känns overkligt, du själv känner dig overklig, allting
snurrar och du skriker åt din fru att "för Guds skull ringa efter
ambulans". Du håller på att dö och nu handlar det bara om sekunder. Men
när du väl kommer till akutmottagningen känns det lättare att andas
igen. Hjärtat slår inte längre så fort och stickningarna har försvunnit.
EKG-testet visar ingenting onormalt så läkaren föreslår att du ska åka
hem. "Du är frisk som en nötkärna och har puls som en elitidrottsman", säger
han med ett snett leende och buffar dig vänskapligt på axeln. Du åker
hem, men minnet av panikattacken har för alltid lagrats i ditt minne.
Doktorn måste ha missat något.
Man kan inte nästan dö utan att vara sjuk
Jag tror att en panikattack är det värsta man kan uppleva. Panik är
skräckens kokpunkt. Räddare än så kan man inte bli. Det absolut
viktigaste för en människa som drabbats av sina första "irrationella"
panikattacker är fakta och förståelse. Den sjukvårdare jag söker hjälp
hos, vare sig det är inom psykiatri eller medicin, ska kunna ge mig
första hjälpen för paniker: en bensodiazepin och/eller information.
Detta vill jag veta då
Panikångest är en oerhört vanlig stressreaktion.
En panikattack är förmodligen det mest skrämmande man kan råka ut för.
Man dör inte av en panikattack. Man blir inte psykotisk av en
panikattack. Man kan inte fastna i en panikattack - den går alltid över
av sig själv.
Detta är symptomen vid en panikattack enligt DSM IV - känner du igen dig?
Detta händer i din kropp när du upplever panik.
Detta händer i din kropp när du hyperventilerar.
Den här informationen behöver en paniker få om och om igen. Därför
att varje gång man drabbas av en ny panikattack börjar man tvivla. "Den
här gången känns det verkligen som om jag skulle dö. Tänk om just jag
blir psykotisk." Det är naturligtvis jätteviktigt att en paniker får
skriftlig information om panikångest, som han eller hon kan plocka fram
hemma, när rädslan blir för stor. Svenska Paniksyndromsällskapet och
många läkemedelsföretag har tagit fram broschyrer om panikångest.
Dessutom har vi paniker en alldeles egen bibel: psykologen Christer L
Nordlunds bok "Ångest".
Det är också oerhört viktigt att en människa som har drabbats av sina
första panikattacker kan ringa någonstans - dygnet runt - och få tala
med en person som vet vad panikångest är för något. Vi behöver gång på
gång få höra detta: "Man dör inte av en panikattack. Man blir inte galen av en panikattack. Man kan inte fastna i en panikattack." Ångestsyndromsällskapet
har telefonjour varje vardag, men vi räcker än så länge inte till för
landets alla paniker. Det är enormt viktigt att personalen på Sveriges
samtliga psyk- och medicinakuter är väl bekanta med fenomenet
panikångest och tar sig tid att prata lugnande med alla oss som är
drabbade. Bara vetskapen om att det finns någon som jag kan ringa räcker
ofta. Jag vet paniker som då och då kör till medicinakuten mitt i
natten och sedan sitter kvar i bilen utanför. Närheten till
sjukvårdspersonalen räcker för att paniken ska falna. Tyvärr finns det
också många paniker som aldrig vågar åka mer än fem kilometer ifrån ett
sjukhus - ifall de skulle få en panikattack.
Vanliga missförstånd
De första panikattackerna leder tyvärr ofta till en mängd
"följdsjukdomar". Den som drabbas av upprepade panikattacker hamnar
snart i ett konstant spänningstillstånd, en förväntansångest, som på
sikt kan bli svårare och mer nedbrytande än panikattackerna i sig. En
panikattack pågår under en begränsad tid.
Förväntansångesten tar aldrig
slut. Kombinationen panikattacker/förväntansångest blir oerhörd tung att
leva med. För att slippa så mycket panik och ångest som möjligt
anpassar vi så våra liv efter paniksyndromet. Ungefär hälften av alla
paniker utvecklar så kallad agorafobi - en rädsla för att lämna
tryggheten i hemmet och utsätta sig för situationer som är svåra att ta
sig ur ifall paniken skulle dyka upp. Vi börjar undvika att åka buss, gå
till affären, gå till posten, gå till frissan, flyga, åka tåg. Kort
sagt, vi börjar undvika livet. Och ju mer vi undviker, desto färre nya
intryck får vi, desto färre människor träffar vi, desto mer tid får vi
för att grubbla över våra problem och desto större är risken att vi
utvecklar en depression.
Paniksyndrom innebär inte "bara" de klassiska panikattackerna,
förväntansångesten och agorafobin, utan också overklighetskänslor (omgivningen och/eller jag själv känns underlig), tvångstankar (tänk om jag dödar mina barn, tänk om jag springer ut naken på stan, tänk om jag ber min chef dra åt helvete) och sociala fobier (mina
händer skakar när jag ska dricka en kopp kaffe tillsammans med
jobbarkompisarna, jag börjar skaka när jag ska skriva min namnteckning
på posten). Dessa ångestreaktioner är så skamliga att jag kanske
aldrig vågar nämna dem för min läkare. Men så fort jag får reda på att
de är vanliga, lättas mitt hjärta och ångesten minskar.
"Hur känns den irrationella ångesten, hur känns den irrationella paniken?" undrar
våra anhöriga. "Är det verkligen så hemskt som ni säger?" vill de veta.
Ja, det finns ångest och så finns det ångest. Skillnaden däremellan är
stor som Vintergatan. Innan jag fick min första panikattack visste jag
vad normal ångest var för något. Eller realångest, som den kallas på
fackspråk. Jag visste hur rädd man kan bli om man hör steg bakom sig i
mörkret. Jag visste hur rädd man kan bli om man nästan krockar med
bilen. Och jag hade känt obehaget av "söndagsångesten", hur man liksom
vill ligga kvar i mammas varma, guppande mage en stund till. Men jag
visste inte hur det känns att ligga begravd i en kista trettio meter
under jord. Eller hur det känns att balansera på slak lina utan
skyddsnät trettio meter upp i luften. För så kan ångest också kännas.
Ångesten - den sjukliga ångesten - har så många ansikten, tar sig så
olika former, bjuder på så vansinniga föreställningar att den inte låter
sig beskrivas i ord. Det finns en bild som har fångat panikattacken i
flykten. Det är Muncks "Skriet". Inte förrän jag själv hade upplevt en
panikattack kunde jag verkligen se hans målning. Det fritt flytande
ansiktet, de ihåliga ögonen och hän derna som krampaktigt försöker hålla
bitarna på plats för att förhindra den hotande katastrofen,
implosionen... min Gud, det är ju en panikattack! Jag tror, att den
största sorgen hos oss som lever med panikångest är att ingen
utomstående kan förstå. Våra anhöriga kan inte förstå. Våra
arbetskamrater kan inte förstå. Inte ens våra läkare kan riktigt förstå.
Vi vill sätta ett "ångestdropp" på alla er som inte lider av en
ångeststörning - bara i en minut eller så - för att ni ska få känna hur
sargade vi är. Vi har uppfläkta sår, våra armar och ben är brutna, våra
hjärtan är på väg att sluta slå. Och ni märker ingenting, ni tror oss
kanske inte ens. För det syns inte utanpå.
Det är svårt att beskriva hur det känns att leva med paniksyndrom
dygnet runt. Man kan säga att det är som att leva i två verkligheter. I
den ena verkligheten finns kanske partnern, barnen, dagiset, jobbet,
jobbarkompisarna, släkten, vännerna, grannarna. I den andra verkligheten
finns paniken och ångesten. I varje daglig situation bedömer vi paniker
huruvida ångesten och paniken ska ta överhand eller om vi kommer att
kunna genomföra det vi vill/behöver. Till exempel; det är morgon och min
dotter ska lämnas på dagis. Vi går hand i hand genom skogen till
dagiset och i mitt sinne pågår två verkligheter samtidigt. I den ena
verkligheten pratar jag med min dotter, gosar och skojar, sjunger och
nojsar. I den andra verkligheten brottas jag med ångesten;
signaturmelodin från "Nyhetsmorgon" mal om och om igen i mitt huvud och
vägrar att släppa taget, omgivningen känns overklig, jag har svårt för
att få luft, jag undrar om jag trots allt är på väg att tappa förståndet
och oroar mig för att dagispersonalen ska se på mig hur störd jag är.
Min dotter och jag kommer fram till dagiset, i mitt sinne pågår
fortfarande två verkligheter samtidigt. I den ena verkligheten byter jag
några ord med Frejas fröken, ger Freja en kyss på munnen och lägger ett
par extrabyxor i hennes fack. I den andra verkligheten är jag vid det
här laget Frankensteins monster, svettas kopiöst, har en stirrande blick
och famlar med handen i fickan efter Stesoliden. Det syns inte utanpå.
Men själv är jag säker på att de sociala myndigheterna kommer att ta
Freja ifrån mig inom loppet av bara några sekunder. Om de bara visste
hur knäpp jag känner mig skulle de spärra in mig på livstid.
På det här sättet kan man leva ett helt liv. Vi tror att vi ska dö,
vi tror att vi ska bli galna, vi tror att nästa ångestattack kommer att
ta kål på oss - men det händer aldrig. En del paniker dukar under för
ångesten. Självmordsbenägenheten är naturligtvis förhöjd hos en människa
som lider av paniksyndrom. Risken för drogmissbruk likaså.
Paniker - en extra känslig sort
De gemensamma drag som jag kan se hos mig själv och hos de hundratals paniker jag pratat med under åren är många.
Vi är en extra känslig sort;
fantasifulla, kreativa och intensiva.
Vi har höga krav på oss själva och andra;
är konstant rädda för att inte duga, göra "fel", vara till besvär, göra bort oss.
Vi är experter på dåligt samvete;
uttryck som "borde ha" och "måste" ligger ständigt på våra läppar.
Vi är rädda för att visa ilska och säga nej;
"om jag säger vad jag tycker så tycker de kanske inte om mig".
Vi kan verka tuffa på utsidan men är mjuka som bomull inuti;
vår självkänsla är låg och vi har svårt för att "ta plats".
Om man ägnar hela sitt liv åt att undra vad andra människor tycker,
vad andra människor vill, hur man på bästa sätt kan passa in i andra
människors liv, så gör man ingen lycklig - vare sig sig själv eller
andra. Man trampar på sig själv tills det bara finns slamsor kvar och
man är aldrig riktig ärlig mot sina medmänniskor. "Javisst kan jag handla åt dig också!", säger vi till grannen och ler vänligt. Men inuti oss frodas stress och ilska. "Varför ska jag alltid gå med på allting när jag redan har så mycket att göra?", undrar vi irriterat och riktar ilskan inåt. "Varför kan hon inte handla själv?", tänker
vi, och kinderna bränner av arghet. Men vi säger ingenting. För då
kanske grannen blir arg. Och det är det värsta som kan hända. Att någon
blir arg på oss. För då gillar de oss kanske inte. Och då får vi kanske
inte vara med längre.
Det värsta man kan samla på är ilska och sorg. När påsen är full går
den sönder och ut väller all den där gamla ilskan och sorgen förvandlad
till ångest. Jag tror, att om man hotar sig själv tillräckligt länge med
tankar som: "jag duger inte", "jag borde göra mer", "jag kommer inte att lyckas", så
reagerar kroppen till slut med ångest och panik - precis som den gör
vid all annan fara. Om jag hela tiden talar om för mig själv att jag
inte fungerar som jag ska - så fungerar jag till slut inte som jag ska.
Om jag hela tiden kräver mer av mig själv än vad som är möjligt, så går
jag till slut sönder, precis som vilken konstruktion som helst. Att
reagera med panik inför egna och andras alltför stora krav är kanske
lika adekvat som att reagera med panik inför en rasande tjur.
Jag tror faktiskt att många av oss paniker har egna fördomar om
psykisk sjukdom. Att vara normal är ett viktigt begrepp för oss.Vi
tycker synd om och respekterar psykiskt sjuka, men DE är definitivt inte
VI. Sen står vi plötsligt där själva framför dörren till psykakuten en
dag och ska erkänna allt. "Jag tror att jag håller på att bli
tokig." "Jag vågar inte åka spårvagn." "Jag är rädd att jag ska döda
mina barn." "Tänk om jag skriker snuskiga ord på bussen." "Jag vågar
inte vara ensam." "Jag äter Stesolid varje dag." "Det känns så konstigt
när jag hör min egen röst." "Jag är säker på att jag har fått en
hjärtinfarkt." "Jag kan inte andas." " Allt det här "förbjudna" och
"okontrollerade" tvingas vi erkänna och nederlaget är stort. Vi är inte
längre Svensson och Bergqvist. Vi har blivit Jack Nicholson i "Gökboet "
och Hannibal Lector i "När lammen tystnar". Och vad värre är - vi tror
att vi är ensamma om det.
En av Ångestsyndromsällskapets viktigaste funktioner är att låta
paniker möta och stötta varandra. Det uppskattas att mellan två och fem
procent av den svenska befolkningen lider eller har lidit av
paniksyndrom. Det blir nånstans mellan 150 000 och 450 000 personer.
Väldigt många paniker känner inte till att det finns en förening för
människor som lider av ångestsjukdomar. Det finns ingenting som är så
befriande för oss som att möta någon som förstår. Det är enormt svårt
för en "icke-paniker" att förstå sig på irrationell panik och ångest.
Jag vet, för jag har själv varit en "icke-paniker" och vräkt ur mig
saker som: "lägg av nu - det finns ju inget att vara rädd för"
till en panikdrabbad väninna. Vi paniker behöver varandra. Vi kommer
ifrån samma land och vi talar samma språk. Vi tror att vi är ensamma om
de "sjuka" tankarna, overklighetskänslorna, fobierna och
panikattackerna; men i själva verket går en mängd "vanliga" människor
omkring och döljer de här problemen för varandra därför att vi skäms.
Till Ångestsyndromsällskapet ringer alla sorter; män, kvinnor, unga,
gamla, snickare, läkare, poliser, journalister, frisörer, tandtekniker,
studerande, pensionärer, arbetslösa, mammalediga, affärsbiträden,
politiker, invandrare, svenskar sen sju generationer, kändisar, lodisar,
bögar och präster. Samtliga mår femtio procent bättre bara genom att
höra att det finns fler därute som har samma problem.
Anhörigas situation
Det kan vara svårt att leva tillsammans med en människa som lider av
paniksyndrom. Som jag nämnde tidigare är det i princip omöjligt för en
"icke-paniker" att förstå sig på irrationell ångest och panik. Min man,
mina barn, mina släktingar, mina jobbarkompisar och mina vänner kan inte
se den kamp som hela tiden pågår inom mig. På utsidan är jag den gamla
vanliga - kanske lite mer osäker, lite ledsnare och lite mer trött än
tidigare - men jag är trots allt mig lik. Vi paniker kämpar för att
dölja vårt inre kaos, vi skäms så för att vi inte är "som alla andra".
Samtidigt vill vi bli förstådda. Den ekvationen går inte alltid ihop.
Det är svårt att leva tillsammans med en människa som oroar sig hela
tiden, som kanske inte vågar följa med ut på stan, på bio, på fest. Som
bryter ihop och börjar gråta titt som tätt, som mitt i natten "måste"
åka till ett sjukhus, som ständigt säger sig ha ångest, men som ändå
inte riktigt vill prata om den där ångesten och inte riktigt kan
förklara vad den innebär. Hur dåligt man mår och hur mycket
paniksyndromet påverkar omgivningen varierar naturligtvis från paniker
till paniker och från tid till annan. En del paniker klarar av att göra
nästan allting och mår hyfsat bra för det mesta. Andra vågar periodvis
inte ens gå på toaletten själva. Jag tror att det vi paniker vill ha -
och ofta får - från våra anhöriga är intresse, tillit, uppmuntran och
tröst. Vi vill att ni ska engagera er i vår "sjukdom" och suga i er all
tillgänglig information om paniksyndrom, precis som vi sj&aum l;lva
gör. Vi vill att ni ska tro oss när vi berättar att irrationell ångest
och panik är det värsta man kan råka ut för. Vi vill att ni ska puffa på
oss - men inte för hårt! - så att vi tränar på det som vi är rädda för
att göra. Och vi vill att ni ska krama oss, lyssna på oss, massera våra
stela axlar - bara finnas där för oss. Men säg till oss på skarpen om vi
blir för egocentriska och glöm inte att prata om era egna problem också
- de är precis lika viktiga!
Att vara mamma eller pappa och lida av paniksyndrom är svårt och det
kan också vara svårt att ha en mamma eller en pappa som lider av
paniksyndrom. Vi paniker med våra höga krav på oss själva känner oss
ofta totalt misslyckade som föräldrar. "En mamma som inte vågar gå
på föräldrarmöte är ingen riktig mamma." "En pappa som inte klarar av
att vara med på sin sons dop är ingen riktig pappa." Vi
underskattar oss själva och skäms. Men jag vet att vi paniker har många
egenskaper som gör oss till jättebra mammor och pappor. Vi är känsliga
och lyhörda, kreativa och fantasifulla, ansvarsfulla och lojala.
Tillsammans med barnen får vi dessutom en chans att komma i kontakt med
vår ilska, vår sorg, vår glädje och vårt allvar. Hur blir det för
barnen, då? Jo, om vi försöker vara så uppriktiga som möjligt med hur vi
känner oss; rädda och modiga, starka och svaga, glada och ledsna, så
tror jag att vi blir bra förebilder för våra barn. Vi lär dem att det är
okej att känna och att alla människor består av både svart och vitt.
Min åttaårige styvson William är mycket intresserad av min "räddsjuka",
som han kallar den. När jag inte vågar åka berg-och-dal-bana på Liseberg
så vill han veta om det beror på räddsjukan. "Jag vet inte", svarar
jag sanningsenligt. "När jag var yngre så vågade jag åka
berg-och-dal-banor, men å andra sidan så är det ju många som blir lite
fegare när de blir äldre, inte bara vi som har räddsjukan", funderar
jag. När jag några månader senare gråter för att jag inte vågar flyga
till Venedig, dit jag blivit bjuden på konferens, så kramar han om mig
och hittar precis de rätta orden: "Du förstår, Åza, man kan lära sig
att våga åka flygplan. Jag åkte flygplan till Grekland i somras och det
gick faktiskt jättebra!" Det finns inga bättre kognitiva terapeuter än barn.
En vision av ett optimalt omhändertagande
Hur ser då sjukvårdens behandling av paniksyndrom ut, hur har den
sett ut och hur vill vi paniker att den ska se ut i framtiden? Anna
Lindström, dåvarande psykologstuderande från Lund, gjorde som
examensuppsats en enkät till oss 708 medlemmar i dåvarande Svenska
Paniksyndromsällskapet 1994. Hon fick 471 svar och kunde dra en mängd
intressanta slutsatser av dessa. Bland annat visade det sig att 95% av
oss paniker inte visste vad som drabbat oss när vi fick vår första
panikattack. Vi hade alltså aldrig hört talas om paniksyndrom, kände
inte igen symptomen och visste inte hur vanliga de är.
I det här skedet sökte de flesta av oss hjälp hos allmänläkare (31%),
psykiatrisk mottagning (23%) eller akutmottagning (20%). Hur kände vi
oss bemötta? Jo, sämst bemötta ansåg vi oss bli på akutmottagningarna.
Hela 27% av dem som initialt sökt hjälp på en akutmottagning kände sig
illa eller mycket illa bemötta. De, däremot, som vände sig till en
psykolog första gången var mer nöjda med mottagandet, bara 9% tyckte att
de blivit illa bemötta. När det gäller kunskap om panikångest får
akutmottagningar och allmänläkare sämst betyg i enkäten. Av dem som
initialt sökte sig till akutmottagning eller allmänläkare tyckte hela
85% att behandlaren saknade tillräcklig kunskap om panikångest. Av de
som sökte sig till psykiatrisk mottagning tyckte 64% att det saknades
tillräcklig kunskap om panikångest. Bäst betyg fick privatpsykiatrerna -
av dem som sökt sig dit ansåg 55% att kunskapen var tillräckligt stor.
45% av dem som svarat på enk äten sa sig känna förtroende för
sjukvården. 42% ansåg sig inte känna något förtroende för sjukvården.
De här siffrorna ser ganska svarta ut, men bemötandet och kunskaperna
inom sjukvården vad gäller paniksyndrom har trots allt blivit mycket
bättre under de senaste tio åren.
Anna Lindström har jämfört de 194 personer i enkäten som sökt hjälp
inom sjukvården under de senaste tio åren med de 102 personer som sökt
hjälp inom sjukvården tidigare än så. (För de övriga 175 personerna i
enkäten gick det inte att fastställa när de sökte vård). 56% av dem som
sökt vård under de senaste tio åren ansåg sig väl eller mycket väl
bemötta, jämfört med 29% av dem som sökt hjälp tidigare än så. 37% av
dem som s&ou ml;kt hjälp under de senaste tio åren tyckte att
behandlarens kunskap om panikångest var tillräckliga jämfört med 5% av
dem som sökt hjälp tidigare än så.
Det har hänt saker, alltså - men det behöver hända mer! Det finns
stor kunskap om paniksyndrom i Sverige. Men den är för dåligt spridd.
Det gamla begreppet "ångestneuros" lever fortfarande sitt eget liv och
alltför många paniker får väldigt diffusa förklaringar till vad som har
drabbat dem. Det första en paniker vill ha hjälp med är att hantera
paniken och ångesten. I ett senare skede börjar man fundera över varför
man har drabbats och vilka förändringar man skulle behöva göra i sitt
liv för att må bättre. Paniksyndrom är en specifik störning med
klassiska symptom - oavsett vad man anser att den beror på. P
aniksyndrom kan till exempel utlösas av en "livskris". Men om man inte
först får lära sig att hantera ångestsymptomen, kan man heller inte
hantera livskrisen. En panikattack hotar hela ens existens och många
paniker behöver både mediciner och olika former av psykoterapier för att
lära sig handskas med den där känslan av förestående katastrof. Det är
en paradox att den psykoterapeutiska behandling som numera till och med
rekommenderas av Socialstyrelsen vid paniksyndrom; kognitiv
beteendeterapi, i princip inte finns att tillgå inom den svenska
öppenpsykiatrin idag. En patient kan tvingas betala tiotusentals kronor
ur egen ficka för att få tillgång till en av socialstyrelsen
rekommenderad behandling. Fler privata kognitiva beteendeterapeuter
måste anslutas till försäkringssystemet och fler kognitiva
beteendeterapeuter måste utbildas. Detta vore mer ekonomiskt för och
humant av samhället än att låta oss paniker må dåligt, kanske gå
sjukskrivna i långa perioder och tvingas förtidspensionera oss.
Sjukskrivning, sjukbidrag och sjukpension kan vara utmärkta verktyg i
planeringen av en rehabilitering, men de får inte användas i stället för
psykoterapi. Det finns många olika psykoterapiformer som kan hjälpa oss
paniker att stärka självförtroendet, sätta gränser och bli snällare mot
oss själva. Men som inledande behandling och verktyg för att hantera
panik och ångest tror jag att den kognitiva beteendeterapin är oslagbar.
Många av de paniker som ringer till Ångestsyndromsällskapet har inte
ens den mest elementära kunskap om vad paniksyndrom är för något, trots
att de flesta redan varit i kontakt med sjukvården. Kanske är det svå rt
att ta till sig information när man just har drabbats av en
panikattack. Desto viktigare är det då att man får med sig skriftlig
information hem och löfte om ett snabbt återbesök. De människor som
ringer till oss har ett enormt behov av att få prata - länge. De är
fascinerade och lyckliga över att ha hittat någon som har upplevt samma
irrationella ångest och panik och som kan förstå hur det känns. De blir
lättade över att få "bekräftat" att deras symptom är vanliga
(tvångstankar, overklighetskänslor, fobier och så vidare) och vill veta
allt om paniksyndrom. Vart vänder man sig för att få hjälp? Varför
drabbas man av paniksyndrom? Hur många lider av paniksyndrom? Kan man
bli fri ifrån paniksyndrom? Ett ämne som de flesta känner sig
okunniga inom är medicin. Man kan inte skillnaden mellan bensodiazepiner
och antidepressiv medicin, någon har fått en för hög initialdos
antidepressiv medicin och håller på att gå under av ångest, en hel del
undrar över graviditet och medicin, alkohol och medicin, biverkningar,
olika generationer av antidepressiva läkemedel och så vidare. Jag tror
att vi paniker behöver få veta så mycket som möjligt om våra mediciner
för att kunna känna oss trygga med dem. Hur påverkar de hjärnan? Kan det
vara farligt att äta antidepressiv medicin i tjugo år? Frågorna är lika
många som signalsubstanserna.
Min dröm är särskilda öppenpsykiatriska mottagningar för behandling
av ångestsjukdomar. Samtlig personal, sjuksköterskor, psykologer,
psykoterapeuter, läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter, är
specialiserade på ångestsjukdomar och mottagningarna har ett intimt
samarbete med Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan.
Ångestsyndromsällskapet finns med på ett hörn med telefonjour dygnet
runt, självhjälpsgrupper, exponeringsträning och "öppet hus"-verksamhet.
Vid det första besöket får patienten glasklar information om vad en
panikattack är, vad som händer i kroppen vid en panikattack, hur
paniksyndromet utvecklas, vilka tillstånd som går hand i hand med
paniksyndromet och så vidare. Den inledande behandlingen koncentreras på
att patienten ska bli panikfri, med eller utan medicin. Om läkare och
patient anser att en antidepressiv medicin vore till hjälp, så får
patienten en ordentlig redogörelse för hur antidepressiv medicin
fungerar, hur insättningsproblemen kan se ut, vilka biverkningar som kan
förekomma och så vidare. Den fortsatta behandlingen skräddarsys för
varje patient. Öppenpsykmottagningarna har tillgång till olika
psykoterapeutiska inriktningar. Parallellt med den farmakologiska
och/eller psykoterapeutiska behandlingen erbjuds patienten
exponeringsträning och sjukgymnastik med avslappningsövningar. Anhöriga
bjuds regelbundet in för att delta i terapi eller få information.
Minns ni Anna Lindströms enkät? Vid undersökningstillfället hade 33%
av gruppen varit sjukskrivna på grund av panikångesten under de senaste
12 månaderna. 55% av gruppen arbetade hel- eller deltid. 9% studerade.
25% var arbetslösa, sjukpensionärer eller sjukskrivna. 51% blev på grund
av panikångesten tvungna att avbryta det de gjorde innan de blev sjuka -
till exempel arbete eller studier. 34% av dem som var arbetslösa,
sjukpensionärer eller sjukskrivna efterlyste någon form av terapi för
att förbättra sin sit uation.
Det är oerhört viktigt för oss paniker att handläggare på
Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan kan mycket om paniksyndrom.
Många gånger räcker det med små justeringar för att vi ska kunna
fortsätta att arbeta. En hel del av oss har gedigna utbildningar och
stor arbetslivserfarenhet, men tvingas sluta arbeta på grund av att vi
till exempel inte klarar av att ta oss till vår arbetsplats. Det är
enormt viktigt för oss paniker att bli tagna på allvar, även om det inte
syns på oss utanpå hur handikappade vi är av vår ångest. Att kämpa mot
både ångest och fördomar är alltför tufft.
En annan dröm jag har är särskilda korttidshem eller "pensionat" för
människor med ångeststörningar som alternativ till psykakuterna och den
slutna psykvården. Dagens psykakuter är i regel inga trygga platser för
människor med panikångest. Om man är livrädd för att bli psykotisk, vill
man naturligtvis inte träffa människor som är psykotiska. Och om man
tror att man är på väg att dö eller bli psykotisk så vill man
naturligtvis ha hjälp direkt - inte sitta, kanske inlåst, i ett väntrum i
flera timmar utan att få tala med någon. Mina fantasibehandlingshem är
förstås bemannade av personal som kan ångest, men inte nödvändigtvis
enbart sjukvårdspersonal. Behandlingshemmen är så "hem"-lika som möjligt
- vita rockar och lysrör är portförbjudna. Hit kan paniker ringa eller
komma dygnet runt för att få prata i lugn och ro med människor som vet
vad panikångest vill säga. Under en extra ångestfylld period - till
exempel efter de första pani kattackerna, eller vid ett medicinbyte -
kan vi få bo på behandlingshemmet. Där finns sjuksköterskor,
psykoterapeuter, sjukgymnaster och stödpersoner som stöttar under den
svåra tiden. Bara vetskapen om att såna här korttidshem fanns skulle
vara tillräcklig för många av oss paniker.
Mina drömmar kostar naturligtvis pengar, men förmodligen inte mer än
vad ständig akutsjukvård, ambulansresor, inläggningar, öppenpsykbesök,
arbetslöshet, sjukskrivningar, förtidspensioneringar, m m kostar.
De besparar oss dessutom en mängd lidande.
Svenska Ångestsyndromsällskapet
- vi hjälper varandra
Jag minns första gången jag och min väninna kom åkande längs den
skumpiga grusväg som ledde till det rivningshus där dåvarande
Paniksyndromsällskapet i Göteorg huserade 1992. Riksförbundet hade
nyligen grundats i Stockholm och göteborgarna var inte sena att bilda en
egen stödgrupp. Själva var vi relativt nyblivna paniker. "Tror du att de har sett oss, eller kan vi åka härifrån?"
undrade min väninna nervöst.
Vi var livrädda inför mötet med de där
säkert lite udda typerna som sa sig lida av samma sak som vi. Men bara
några minuter efter det att vi klivit in genom dörren satt jag och min
väninna vid ett köksbord i skenet av stearinljus och jämförde våra
historier med de andras. De stämde exakt. Vi var inte ensamma om att ha
upplevt panik, vi var inte unika eller ens ovanliga. Det var som att
sitta med på UFO-föreningens möte: "vi har alla upplevt samma sak, vi är varandras vittnen, det finns en ångest som är vä rre än allt annat och vi har sett den".
Svenska Ångestsyndromsällskapets absolut största styrka är den egna
erfarenheten. Våra lokalföreningar är frizoner där det är okej eller
till och med önskvärt att man lider av irrationell ångest. Vi har kul
ihop och driver med varandras fobier, men väjer inte för det blodiga
allvaret, den stora rädslan, den enorma sorgen. Det tar tid att
acceptera att ens liv inte blev som man hade tänkt sig. Men känslan av
misslyckande blir mindre om man är omgiven av människor som gått igenom
samma sak och som kanske till och med fått ett rikare liv på köpet. I
mötet mellan oss paniker händer bra saker, självförtroenden stärks och
vår syn på oss själva förändras... till det bättre. Vi blir stolta över
de vi är - känslomässigt begåvade människor - och utvecklar en stor
ödmjukhet för livet. Lycka kan vara att våga gå till affären.
Svenska Ångestsyndromsällskapets rikskansli ligger i Stockholm och
lokalföreningar finns runt om i landet. Dessutom har vi ett nätverk av
ovärderliga kontaktpersoner runt om i Sverige. Våra två största
uppgifter är att stötta ångestdrabbade och att sprida information om
ångestsjukdomar. Ångestsyndromsällskapet ser lite olika ut på olika
orter i landet, men vår gemensamma ambition och vårt mål är att kunna
erbjuda telefonjour, "öppet hus"-verksamhet, stödsamtal, hembesök,
självhjälpsgrupper, exponeringsträning, föreläsningar med mera vid
samtliga lokalföreningar. Lokalföreningarna och riksförbundet arbetar
dessutom med att sprida föreningens broschyr, föreläsa om ångestsyndrom,
följa och delta i psykiatridebatten i media, ge ut föreningens tidning
fyra gånger per år, delta i internationella konferenser för psykiatriska
patientföreningar med mera.
För snart sju år sen var jag precis som du. Jag satt och somnade på
spårvagnen som sakta masade sig genom stan. Jag tog flyget till
Stockholm och njöt av motorernas kraft när planet tog fart på startbanan
för att lyfta mot molnen. Jag gick lugnt och stilla genom stan, tittade
i skyltfönster och mötte en kompis för att dricka en kopp kaffe och
småprata. För sju år sen hade jag aldrig hört talas om "Paniksyndrom med
agorafobi". Idag vet jag vilka spår irrationell ångest och panik kan
sätta i ett liv. Men jag tror att vi paniker behövs. Vi får bli de som
säger till resten av samhället: Stopp! Stanna! Det går för fort! Jag hoppas att ni lyssnar på oss.
För vi vet vad vi talar om.
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
.jpg)
+-+Copy.jpg)
.jpg)
