Overload.. ja det kan man verkligen säga att mitt huvud är just nu!
Jag har inte skrivit här länge av diverse anledningar.. men nu känner jag att jag behöver skriva av mig litegrann.
Det är så mycket som har hänt på senaste.. Ser att det är drygt 1 år sedan jag skrev sist. Det året har bara varit skit kan jag säga..
I stora drag ska jag berätta vad som hänt..
*Kämpar med vården ang. min endometrios.
*Gjort en radikal operation av livmodertappen pga cellförändringar CIN3/Försteg till cancer.
*Lupus dog i mars.
*Plexus dog i maj.
*Försäkringskassan har avslagit min sjukpenning så har inte fått en krona sedan i april. (fortfarande inte en krona än idag. Kraftigt -Minus på kontot.)
*Peppers komplicerade förlossning & ofrivilliga sterilisering.
*Förlorade kattunge efter födseln (kejsarsnitt)
*Förlorade Socker 6 veckor gammal i en olycka.
*Träffar bara inkompetenta läkare/sköterskor.
*Vittnat till rattfylla. --> som ledde till mordhot.
*Skadegörelse --> "bensinbomb" i brevlåda.
*Akuten X-antal gånger för endometriosanfall.
Är så sjukt mycket och mitt huvud orkar inte mer..
Jag har sålt saker och gjort allt för att kunna betala alla räkningar, all ersättning för peppers ofrivilliga kastrering (miste avelshona) har gått till att betala räkningar istället för att kunna lägga det på en ny avelshona.
 |
SE*Tezzutopia's Fina Salt <
SE*Tezzutopia's Söta Socker Vila i frid <3
|
Att vara sjukskriven är inte lätt, önskar jag hade ett brutet ben eller liknande. Då ser folk att man är sjuk. Det gör dom inte när man inte har en sjukdom som är på insidan.
Om min sjukdom skulle synas så skulle jag se ut som om jag hade blivit slagen gul & blå.
Jag har inte bara min endometrios som gör att jag är sjuk utan också min depression/panik ångest.
Jag har gått för länge med saker som pressat mig från olika håll och stressat mig hela tiden och de gör att jag glömmer saker, inte kan koncentrera mig eller stanna i ett samtal om det är för mycket runt kring eller att en person pratar för länge.
Det jag tycker är mest jobbigt är minnet.. Att jag inte kommer ihåg något.. jag blir rädd för mig själv för att jag glömmer allt jag inte skriver ner.. det känns som jag blivit dement i förtid. Läkarna har förklarat att det inte är så och att de beror på stressen.
Nu har jag i alla fall börjat jobba efter en periods sjukskrivning, den tiden minns jag inget ifrån mer än de värsta som har hänt och de var att Plexus & Lupus lämnade mig.
Jag har börjat jobba 50% med planering av simundervisning inför de vi ska öppna badet, jag har även hållt i lite information & demonstration om "Risker i & vid vatten" och "HLR-LABC" i integrationsprojektet jag är anställd inom.
Just nu känner jag att 50% är nog för mitt lilla huvud.. men det är för att det är så mycket saker runt ikring med min sjukdom osv..
En sak som stressat mig enormt är att jag "Måste" vara alla till lags.. Jag måste alltid svara alla för att dem inte ska bli sura eller liknande. Något som verkligen varit jobbigt och som jag fått kämpa med är att jag inte "behöver" vara kontaktbar dygnets alla tider. JAG BEHÖVER INTE JOBBA DYGNETS ALLA TIMMAR.
Jag har pratat med min kurator om detta som sagt att jag nu inte får det.. om jag någonsin ska bli bättre så måste jag sätta gränser. Och i detta fall hänvisa alla jobbrelaterade grejer till min jobbmail bland annat.. Hur logiskt är inte det egentligen?
Men med dagens modernisering är alla så vana att få svar snabbt och enkelt så man tänker inte på andra saker än just de svar man vill åt.
De "oskrivna reglerna" som fanns när man var liten och bara hade hemtelefon och inte fick ringa till någon efter 18-19 tiden eller före 9-10 dom "reglerna" finns inte längre. Jag själv har inte alltid tänkt på det men på senaste tiden så har jag börjat tänka mig för innan jag skriver till någon..
"Behöver jag veta detta exakt nu?"
"Kan det vänta till imorgon?"
"Skriv/ring till jobbmail/tel om de går."
Det är några frågor jag brukar ställa mig själv. Och det mesta kan faktiskt vänta.
Jag är jätteglad att så många vill börja simma och vara med på mina simskolor/träningar. Det är de bästa jag vet och det jag lägger min energi på att de ska bli så bra som möjligt även iår. Men det är verkligen jättejobbigt när det plingar i telefonen ALLA dygnets tider med meddelande privat och offentligt om när badhuset öppnar eller om de finns plats i nån simskola eller funderingar om kurser.
Ibland kommer dom 5:36 på morgonen ibland mitt på dagen och ibland 23:46 på natten.
Jag känner ingen som jobbar dygnet runt så varför ska jag behöva göra det?
Jag kämpar så gott jag kan just nu.. och jag vågar knappt säga ifrån att jag inte orkar svara nu för att då är man en dålig människa eller nån som bara vill dra igång en diskussion osv..
Varför ska jag inte bara kunna bli respekterad för den jag är, för det jag klarar av..
Jag orkar inte. Och det har jag inte gjort på länge.. Det enda som håller igång mig nu om dagarna är kärleken till mina djur och tanken på alla glada barn jag snart kommer att få träffa..
Att skriva allt det här gör mig riktigt ledsen.. tårarna faller ner över tangenterna..
Jag kommer inte att gå in på alla punkterna som jag skrev ovan utan kanske går det en annan dag. var meningen jag skulle skriva om en helt annan punkt idag än den som jag skrev om nu.. Men det blir bara så när jag sätter mig ner.. fingrarna springer över tangenterna och vet vad jag ska skriva innan jag ens vet det själv. Det är därför det är så skönt att skriva av sig här.. Ingen avbryter mig innan jag berättat klart och jag ser inga dömande blickar framför mig och jag kan lätta på känslorna och sen gå vidare..
Nu ska jag lägga mig ner i sängen med världens busigaste kattunge, en pälskorv, en tokfia och mysmocko.. Bättre kan det inte bli och jag får bli älskad för den jag är utan krav <3
Nu har Salt klättrat upp på mitt huvud så han är gode less på att jag inte slutar skriva.. så nu avslutar jag och hoppas att jag inte behöver vakna av att huset brinner eller liknande..
Sov Gott!
Ha de så bra de går tills ni läser här igen!
Kram
Tezz
