Årets julkalender LUCKA 1

Min julkalender iår är att ta till vara på ett ögonblick i vardagen, jag vet inte vad de är förens de händer så de innebär att jag inte vet när under dagen jag får min lucka! 

Spännande kommer det bli! 

Ser framemot att vänta på något varje dag, något att få t8a vara på.

Lucka 1

Idag blev det renarna som visade sig hos 

oss för första gången. Framför min uppfart. Jag fick stanna upp, (även stanna bilen) och titta på dem.

Jag kom på idéen om denna kalender när jag såg renarna, jag har funderat flera veckor på något roligt som kalender men inte kommit på nått som var YES! De ska jag göra. :) 

Detta kommer få mig att stanna upp 1 gång om dagen i min heltiska vardag, så förhoppningsvis ger den mig något positivt i efterhand också.

Vad är din lucka idag?

Ha de bra! 

Kram

Tezz 

Dumma vecka...

Denna vecka har inte startat på bästa sätt och jag känner bara att jag vill stoppa huvudet i sanden resten av veckan.. 

Idag har jag varit till sunderby sjukhus och träffat den tredje personen där innan vi får igång en handlingsplan. Är inskriven på smärtrehab. Har träffat läkaren och fysioterapeuten och idag var det psykologen.. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt.. känner att den enda som var vettig av dom tre var fysioterapeuten.. Läkaren tyckte mest att jag skulle lära mig leva med smärtorna.. de smärtorna som gör att jag ligger dubbelvikt och profylaxandas osv.. Hon menade att de skulle sluta göra ont om jag tänker flera gånger "det gör inte ont, det gör inte ont".. Blev riktigt arg när hon sa så.. och sa att jag verkligen inte, jag vägrar att bara ha de som behandling.. herregud.. 

Psykologen idag verkade till en början som att hon hade en plan osv.. men mer in i samtalet så kände jag bara hur frustrerad jag blev på hennes handlingssätt.. jag fick sitta tyst massor och när man frågade nått så fick man inte nå vettigt svar.. till slut blev jag irriterad å sa: är de nå mer!? 

Avslutningsvis så väntar jag nu på att alla dom 3 ska koppla ihop sig och göra upp nån handlingsplan. Hur vet jag inte..

Här på bloggen kan jag få andas.. här kan jag skriva precis vad jag vill om mitt liv..

Jag lever lite i en ond cirkel just nu.. 

All min ork och energi går åt till att jobba 75% efter jobbet krashar jag totalt.. jag orkar varken laga mat eller ta hand om mig själv.. Jag har ont och är trött.. Somnar men sover jättedåligt pga. värk och att jag är så stressad i drömmarna.. Jag kan vakna av att jag gråter och har hjärtklappningar för att jag blir stressad av mina drömmar.. 

Jag får aldrig någon återhämtning.. vilket jag behöver för att jag ska kunna bli frisk.. 

Enligt mina läkare ska jag inte jobba 75% eftersom jag inte klarar av det och att ta hand om mig själv.. men jag har inget val.. om jag inte jobbar 75% får jag ingen mat på bordet.. Är jag sjukskriven får jag ingen sjukpenning från försäkringskassan för de tycker att jag är en frisk 25 åring.

Jag förstår inte hur en läkare som aldrig träffat mig kan besluta att jag mår bra nog.. jag är ju sjukskriven av en anledning.. 

Jag är inte en frisk 25-åring.. jag är en sjukt nedtrampad och utmattad, nedstämd 25 åring som går igenom klimakteriet.. hur kul är det som 25 åring!? 

Mina fötter är svällda som ballonger och varje steg jag tar känns som tusen nålar under fötterna.. Får använda stödstumpor som gamlingar har och näsan börjar blöda stup i kvarten.. 

Mina inre organ känns som att dom stänger av.. Kramper i magen och strålningar ner i benen pga endometriosen på ligamenten. Huvudvärk och sprutor för tusenlappar.. Mediciner i högar och endå blir saker inte bättre.. 

Känslan av att aldrig kunna ta en paus, ta de lugnt ökar min stress hela tiden.. 

Folk runt om som inte respekterar ens privatliv och pratar jobb med en när jag har min lilla lilla tid då jag handlar/försöker sova/inte är på jobbet tid.. Jag har så svårt att koppla bort jobbet och kommer nån då och säger nått ja då får jag börja om från början.. 

Nu är det så himla tur att jag har de jobb jag har, för utan alla barnen hade jag inte orkat en enda dag till såhär.. 

Det är dom som ger mig livsglädjen när man ser deras framsteg och hur glada de blir när de lär sig saker. Barn är underbara.. 

Och jag kommer kanske aldrig kunna få egna....

----

Har funderat på detta idag:

Om man kommer överens med någon om någonting som båda tycker är okej.. då går man väl inte och klagar och gnäller om det bakom den andras rygg? 

---

Endometriosen träffar aldrig fel... 

Nu bölar jag och jag vet inte om jag riktigt fick med allt som jag ville i detta inlägg.. hoppas det endå är läsbart, orkar inte läsa igenom det så ursäktar mina stavfel och ev. meningsbyggnader.. 

Ha de bra!

Kram

Tezz

Idag kände jag bara för att skriva något.. Men jag vet inte riktigt vad ännu.. 

Brukar ju lösa sig efter en stund.. 

Jag har haft massor med drömmar de senaste nätterna som stressar mig.. Det räcker med all stress i vardagen just nu.. det börjar liksom svämma över nu när man inte ens kan sova utan att man stressar i drömmarna.. Jag hatar verkligen hur folk bara säger: SLUTA STRESSA.. det funkar inte så, förstå det bara.. Har du inget annat tips behöver du inte säga det, jag är väldigt säker på att jag inte är ensam som tycker så om det.. 

Jag är en person som överprestrerar.. jag känner att jag alltid måste göra allt ordentligt och inte halvdant.. Som behöver ha koll på saker och ting och är van att höra att man är duktig.. 

Jag skulle göra vad som helst för att slippa ha det över axlarna.. att alla förväntar sig att man ska göra bra ifrån sig och alltid ställer upp.. Visst vill jag alltid ställa upp men.. För dig som enskild person kanske det känns som en liten enkel sak du ber mig om.. men när det är 50 st som ber om en liten sak var blir de ganska mycket.. och eftersom det är "småsaker" så känns det så dumt att säga nej att jag inte kan eller orkar.. för då blir det istället en "konflikt" för att jag inte orkar och måste då förklara mig vilket blir ännu mer jobbigt..

Jag är så slut just nu och jag försöker koppla bort jobb när jag inte är på jobbet så jag ska ha någon möjlighet att kunna återhämta mig.. 

I dagens läge accepterar folk inte ens privatliv.. man får frågor rörande jobbet en lördagkväll kl 01:53.. eller söndag 09.14..
Om jag väljer att inte svara blir personerna "irriterade" eftersom de ser att jag sett meddelandet men inte svarar, och skickar mer meddelanden eller ringer. LÄGG AV! 

Handlar din fråga om LIV & DÖD? funderar jag många gånger eftersom man kan ha samtal och sms och meddelanden på messenger av samma person inom loppet av 10 minuter.. Och då var bara frågan t. ex. vilken tid börjar simträningen nästa vecka!?

Hallå... ?

Bete er..

Avbrutet inlägg... 

Nattens överlevnad..

Vaknade kl 4:04 av världens hemskaste smärtor.. dessutom intrasslad i alla sladdar.. blev kliva upp å leta nån bättre värktablett, klistra om alla elektroder å gasen i botten.. lyckades somna om efter en stund iallafall.. vaknade nyligen med nästan lika mycket värk så blir nog behålla denna på hela dagen.. :/ 

Ogillar alla plåstermärken på magen............. hormonplåster som jag ska byta 2ggr i veckan å alltid sitta på. Snart är det dags för kemiskklimalterie spruta nr 2.. 😓 

Man har börjat känna sig lite "konstig" i humöret å kroppen men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är..

Nuvarande behandling:

*P-Piller Qlaira (skippa 2 första & 4 sista) 

*Mirena Hormonspiral 

*Östrogen plåster

*Enanton klimakterie

+smärtstillande

Det är nog inte så konstigt att man känner sig knasig med så mycket hormoner av olika slag i kroppen..

Nu ska jag sladda igång elektroderna och försöka måla lite på jobbet..

Ha de bra! 

Kram

Tezz

Overload

Overload.. ja det kan man verkligen säga att mitt huvud är just nu! 

Jag har inte skrivit här länge av diverse anledningar.. men nu känner jag att jag behöver skriva av mig litegrann.

Det är så mycket som har hänt på senaste.. Ser att det är drygt 1 år sedan jag skrev sist. Det året har bara varit skit kan jag säga.. 

I stora drag ska jag berätta vad som hänt..

*Kämpar med vården ang. min endometrios.

*Gjort en radikal operation av livmodertappen pga cellförändringar CIN3/Försteg till cancer.

*Lupus dog i mars.

*Plexus dog i maj.

*Försäkringskassan har avslagit min sjukpenning så har inte fått en krona sedan i april. (fortfarande inte en krona än idag. Kraftigt -Minus på kontot.)

*Peppers komplicerade förlossning & ofrivilliga sterilisering.
*Förlorade kattunge efter födseln (kejsarsnitt)

*Förlorade Socker 6 veckor gammal i en olycka.

*Träffar bara inkompetenta läkare/sköterskor.

*Vittnat till rattfylla. --> som ledde till mordhot.
*Skadegörelse --> "bensinbomb" i brevlåda.

*Akuten X-antal gånger för endometriosanfall.

Är så sjukt mycket och mitt huvud orkar inte mer.. 

Jag har sålt saker och gjort allt för att kunna betala alla räkningar, all ersättning för peppers ofrivilliga kastrering (miste avelshona) har gått till att betala räkningar istället för att kunna lägga det på en ny avelshona. 

SE*Tezzutopia's Fina Salt <

SE*Tezzutopia's Söta Socker Vila i frid <3

Att vara sjukskriven är inte lätt, önskar jag hade ett brutet ben eller liknande. Då ser folk att man är sjuk. Det gör dom inte när man inte har en sjukdom som är på insidan.

Om min sjukdom skulle synas så skulle jag se ut som om jag hade blivit slagen gul & blå.

Jag har inte bara min endometrios som gör att jag är sjuk utan också min depression/panik ångest.

Jag har gått för länge med saker som pressat mig från olika håll och stressat mig hela tiden och de gör att jag glömmer saker, inte kan koncentrera mig eller stanna i ett samtal om det är för mycket runt  kring eller att en person pratar för länge. 

Det jag tycker är mest jobbigt är minnet.. Att jag inte kommer ihåg något.. jag blir rädd för mig själv för att jag glömmer allt jag inte skriver ner.. det känns som jag blivit dement i förtid. Läkarna har förklarat att det inte är så och att de beror på stressen. 

Nu har jag i alla fall börjat jobba efter en periods sjukskrivning, den tiden minns jag inget ifrån mer än de värsta som har hänt och de var att Plexus & Lupus lämnade mig.

Jag har börjat jobba 50% med planering av simundervisning inför de vi ska öppna badet, jag har även hållt i lite information & demonstration om "Risker i & vid vatten" och "HLR-LABC" i integrationsprojektet jag är anställd inom.

Just nu känner jag att 50% är nog för mitt lilla huvud.. men det är för att det är så mycket saker runt ikring med min sjukdom osv..

En sak som stressat mig enormt är att jag "Måste" vara alla till lags.. Jag måste alltid svara alla för att dem inte ska bli sura eller liknande. Något som verkligen varit jobbigt och som jag fått kämpa med är att jag inte "behöver" vara kontaktbar dygnets alla tider. JAG BEHÖVER INTE JOBBA DYGNETS ALLA TIMMAR.

Jag har pratat med min kurator om detta som sagt att jag nu inte får det.. om jag någonsin ska bli bättre så måste jag sätta gränser. Och i detta fall hänvisa alla jobbrelaterade grejer till min jobbmail bland annat.. Hur logiskt är inte det egentligen? 

Men med dagens modernisering är alla så vana att få svar snabbt och enkelt så man tänker inte på andra saker än just de svar man vill åt. 

De "oskrivna reglerna" som fanns när man var liten och bara hade hemtelefon och inte fick ringa till någon efter 18-19 tiden eller före 9-10 dom "reglerna" finns inte längre. Jag själv har inte alltid tänkt på det men på senaste tiden så har jag börjat tänka mig för innan jag skriver till någon..

"Behöver jag veta detta exakt nu?"

"Kan det vänta till imorgon?"

"Skriv/ring till jobbmail/tel om de går."

Det är några frågor jag brukar ställa mig själv. Och det mesta kan faktiskt vänta.

Jag är jätteglad att så många vill börja simma och vara med på mina simskolor/träningar. Det är de bästa jag vet och det jag lägger min energi på att de ska bli så bra som möjligt även iår. Men det är verkligen jättejobbigt när det plingar i telefonen ALLA dygnets tider med meddelande privat och offentligt om när badhuset öppnar eller om de finns plats i nån simskola eller funderingar om kurser. 

Ibland kommer dom 5:36 på morgonen ibland mitt på dagen och ibland 23:46 på natten.

Jag känner ingen som jobbar dygnet runt så varför ska jag behöva göra det?

Jag kämpar så gott jag kan just nu.. och jag vågar knappt säga ifrån att jag inte orkar svara nu för att då är man en dålig människa eller nån som bara vill dra igång en diskussion osv..

Varför ska jag inte bara kunna bli respekterad för den jag är, för det jag klarar av..

Jag orkar inte. Och det har jag inte gjort på länge.. Det enda som håller igång mig nu om dagarna är kärleken till mina djur och tanken på alla glada barn jag snart kommer att få träffa..

Att skriva allt det här gör mig riktigt ledsen.. tårarna faller ner över tangenterna.. 

Jag kommer inte att gå in på alla punkterna som jag skrev ovan utan kanske går det en annan dag. var meningen jag skulle skriva om en helt annan punkt idag än den som jag skrev om nu.. Men det blir bara så när jag sätter mig ner.. fingrarna springer över tangenterna och vet vad jag ska skriva innan jag ens vet det själv. Det är därför det är så skönt att skriva av sig här.. Ingen avbryter mig innan jag berättat klart och jag ser inga dömande blickar framför mig och jag kan lätta på känslorna och sen gå vidare..

Nu ska jag lägga mig ner i sängen med världens busigaste kattunge, en pälskorv, en tokfia och mysmocko.. Bättre kan det inte bli och jag får bli älskad för den jag är utan krav <3

Nu har Salt klättrat upp på mitt huvud så han är gode less på att jag inte slutar skriva.. så nu avslutar jag och hoppas att jag inte behöver vakna av att huset brinner eller liknande.. 

Sov Gott! 

Ha de så bra de går tills ni läser här igen!

Kram

Tezz

Äntligen hittade jag!

Äntligen efter miljoner sökningar har jag äntligen hittat en bild som visar var mina nervskador ligger. Resten av alla lesioner och härdar har jag inte riktigt fått koll på men de kommer väl. Beställde min journal på internet och där fanns de rätta medicinska orden för att jag skulle hitta rätt! Inte lätt att leta i stora drag när man letar efter just sin egen del. 

Hittade även en bra sida som förklarade på många sett hur de är, klippte ut och klistrade in allt som stämmer in på mig, känns onödigt att ta med information som inte angår mig. Kan bara prata för hur sjukdomen känns för mig. 

Inte nog med att de tog 8 år att ge mig rätt diagnos så fick jag såsom många andra kvinnor ett gäng felaktiga diagnoser under dessa år som de nu fått ta bort ur systemet tack och lov. Skönt att veta att de inte var en del grejer som man var så orolig över..

Att 1 på 10 kvinnor har detta är helt sjukt, eftersom det talas så lite om det. Många tycker att man svamlar eller bara överdriver och vill ha uppmärksamhet när man pratar om att man har ont osv. 

Så är de verkligen inte, iallafall i mitt fall så har jag ofta ont varje dag, är helt tung från naveln och ner. Är en pina att ta sig längre sträckor ibland, men jag "ignorerar" ofta den vardagliga smärtan. 

Ni vet när man har förfryst fingrarna och sedan kommer in och värmer under vattnet, när de bara dunkar i fingrarna. Ungefär så känns det i mina höfter varje dag. 

När ni hör mig säga "åh så ont de gör" då gör det ont. Då strålar det ut i benen och ibland i ryggen och ofta kan jag inte gå utan att de hugger till i höfterna. Kan inte böja mig ner för då kommer huggen som på beställning. 

Många tror man tar medicin bara för att de är "fränt att ta starkare tabletter" eller "vill ha uppmärksamhet" men jag tar det för att jag vill kunna göra saker, jag vill kunna gå en promenad, kunna gå till jobbet och kliva upp ur sängen på morgonen. Kunna känna mig som vilken person som helst, även om de ofta inte alls tar bort all smärta. 

När man träffar folk och de frågar hur man mår tänker jag alltid.. ja de är väl som vanligt, värken håller i sig osv. Men jag svarar oftast: Jo men de är bra! 

Har provat säga nja de är väl inte så bra någon gång men man ser direkt på människorna hur de börjar skruva på sig, de har bara frågat en "artighetsfråga" utan att egentligen bry sig, de förväntar sig inget annat svar än: bra. Det stör mig.. 

Skippa att fråga om du inte bryr dig på riktigt för de sårar annars.

Nu blev de här långt och inte alls som jag tänkte, men så blir det ibland. Nedan ser ni de jag började att berätta om, hur min diagnos ser ut och hur den verkar. 

Lägger även in bilden på var jag lokaliserat mina ligament där alla nervskador uppkommit.

Djup endometrios (DIE) är lokaliserad djupare än 5 mm i vävnaderna, till exempel i septum rektovaginale, ligament såsom rotunda och sakrouterina. Dessa lesioner kan via aromatas producera eget östrogen och är relativt okänslig för hormonell påverkan. Denna variant kan fortsätta tillväxa efter klimakteriet.

Adenomyos:

Adenomyos orsakas av endometrieceller i livmoderns muskellager. Blödningar där orsakar smärtor och tyngdkänsla. 

------

Smärtan beskrivs som huggande, brännande, skärande eller krampliknande med en kvarstående molvärk emellan. Vanligtvis är den lokaliserad i nedre delen av buken, men typiskt är utstrålning mot rygg och/eller benen.

Samlagssmärta uppkommer med tiden, framför allt när endometrios finns på sakrouterinligamenten eller i fossa Douglasi. I endometrielesionerna sker snabbt en nervinväxt och smärtreceptorerna kan öka tusenfalt vilket omöjliggör djup penetration. Ärren efter utläkta skov kan ge smärta på grund av adherenser (är inte hormonellt reglerade) som bildats och/eller hårda fibrotiserade områden.

Liksom vid andra autoimmuna sjukdomar finns inslag av trötthet och energilöshet. Vid endometrios accentueras dessa symtom på grund av ökad muskeltonus orsakad av smärtan. Sömnproblem orsakas av smärta liksom andra symtom, men också biverkningar ger lägre smärttröskel och med tiden ökar risken för fibromyalgiliknande tillstånd och kroniska trötthetssyndrom.

------

Vid laparaskopi ses ytliga lesioner över en millimeter, vilka ofta är toppen av isberget. Lesionerna är initialt ogenomskinliga vesikler som med tiden kan bli alltmer blodinnehållande, blåsor, små röda fläckar, blåsvarta fläckar eller upphöjningar, eller bruna fläckar liknande fräknar. (Hos mig upptäcktes många svarta.)

Blockader kan användas om endometrios finns i ärr eller nerver. TNS, akupunktur, värme och kyla kan lindra smärtorna

Inte sällan krävs kodein- eller opioidinnehållande läkemedel i perioder.

En kronisk smärtpatient eller en patient med fibromyalgi har små möjligheter att klara av vad andra betecknar som ett normalt liv med arbete och fritidsintressen.

Det var det! :)

Ha de bra! 

Kram

Tezz

Imorgon blir det helg!

Veckorna går så sjukt fort tycker jag. Känns som om den just började, men imorgon är det redan fredag. Skönt med helg, ska dock plugga massor, sjukt mycket att läsa och ska göra lite uppgifter också.. 

Känner för att skriva massor just nu men vet inte riktigt vad, har ofta ett sådant sug men får inte riktigt ner något när jag inte har den där känslan i fingertopparna.. 

Hur skriver man en självbiografi, någon som gjort det? Eller en "bok"? Har skrivit massor med noveller och älskar sanna historier så skulle gärna vilja skriva något sådant. 

Hm, ja just nu sitter jag och lyssnar på en av de bästa: Christina Aguilera, hennes kraft i rösten är helt amazing. så roligt att lyssna till någon som lägger så mycket tyngd och känsla i sina låtar. Är det någon kändis jag skulle vilja träffa innan jag dör är det nog henne och Cher förstås.
Korven sitter troget brevid mig och vill inget annat än att jag ska klappa han.. sötnos.



Löst lite korsord och kommit in i myshumöret, så otroligt avslappnande att jobba med ord.. Är väl därför jag tycker om att skriva också, så lätt att uttrycka sig med bokstäver..
Ni kanske undrar varför jag skrev "Korven" tidigare, kallar nämligen Izor för det.. haha kärt barn har många namn..
Tamook - Mockoslocko/Mocka/Moki/Mocke/Mookoo
Plexus - Pegenstegen/Bäbis/Gullebäbis
Izor - Korventjorven/Korven/Fisen/Fisor/Tjoller

Pepper - Tokfia/Peppson/Busunge/Busfia

Lupus - Luppeluppelus/Luppe/Lufus

Chili - Chilipirri/Chilli/Tokstolle

Mulle - Mullemullemus/Mullrik

Tiger - Tiggerpojken/Prinsen

Finns så många fler men de jag kom på just nu, finns en del som Dike kallar dem som jag inte tänker skriva upp.. haha :)

Nä nu ska jag avsluta det här inlägget, känner att de blir så tråkigt när jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om.

Ha de bra!

Kram

Tezz

Andas ut, detta är mitt sätt att hantera stress, ångest.. skriva.

Sista dagarna har känts så jobbiga, har ju varit på utbildning hela veckan i Luleå på LTU.
Visst är de kul att träffa alla men jag känner att jag blir såå slut, varje dag har jag krashat i soffan när jag kommit hem, så trött i huvudet av all information och allt man måste "vara trevlig" mot varandra, har inget emot att vara trevlig men när man är van att vistas i en miljö med människor som vet hur man är är de så skönt att bara kunna glida ner i en stol och vara utan att det är konstigt.
Det är så mycket som är spänt och man kan inte riktigt vara sig själv, man måste som småförklara varför man gör si eller så.. 

Sista dagen hade jag så ont i kroppen, eftersom pendlingen, det jag åker bil gör mycket i min värk. Hade strålningar ut i benen så var jobbigt att röra mig, det blir ju till en del påfrestande på psyket också.. Ville inget annat än hem, kände hur tårarna och panikångesten trängde fram i vissa situationer, lyckades hålla tillbaka den som tur var, för jag hade inte möjligheten att gå därifrån.
Känns som om verkligen huvudet fylls med vatten och temperaturen plötsligt blir skyhög klumpen i halsen och ja.. skulle kunna beskriva så mycket men känner hur de börjar krypa i kroppen så vill inte skriva mer om det.



Det är omöjligt för någon att säga "jag vet hur de känns" "de löser sig" osv. utan att ha varit med om det själv. Man märker verkligen på människor när man pratar med dem om de har förståelse för sådant eller om de bara är "ytliga".

I måndags lyssnade vi på en sån bra föreläsning, det var en polis som kom och berättade om barn som kan bli utsatta i traumatiska situationer och hur de kan visa sig.
Jag blev så berörd att tårarna trängde, jag kände nämligen igen mig själv. alla har inte haft en lätt barndom, så är det bara. De man tror är de snällaste människorna kanske inte är det osv.
Efter föreläsningen gick jag fram och pratade med föreläsaren, och berättade att det är så otroligt viktigt ämne de tar upp och att jag uppskattade det så mycket.
Ingen upptäckte mig när jag mådde som värst när jag var liten, jag var den som presterade bra och  gjorde allt för att bli klar med allt. Jag hade svårt att prata inför klassen och läraren för att jag var rädd att säga fel, misslyckas. Gång på gång togs de upp på utvecklingssamtalen/kvartsamtalen.. men det hände inget mer än att vi skrev att jag ska försöka prata mer.
Hur skulle jag våga säga något, jag visste inte vad det var som var felet. Nu i äldre dagar så VET jag exakt vad som har format mig och gjort mig till den jag är idag.
Om någon bara sett mig, var vad jag önskade många gånger.

PTSD - En del av föreläsningen.

Varför jag gör det jag gör idag är enkelt, jag vill förebygga att personer hamnar i liknande situationer och bygga upp förtroenden, självkänsla och hjälpa dem vara stolta över sig själva.

  

Nu tänker jag inte skriva så mycket mer än att jag ska göra en elbehandling så jag har mindre värk som strålar ut i benen, vill även tacka några personer som betyder mycket för mig och de är min farmor, pappa, syster, Dike & alla djuren. Min familj! Älskar er!
Sedan har jag ett par unika vänner jag inte skulle klara mig utan som alltid finns där med otaligt många svar och alltid får en på gott humör, ni vet vem ni är!

Ha de bra! 

Kram
Tezz

Headset, mic, usb, blaaaa

Torsdag, är det redan.. Idag fick jag ta mig i kragen och åka till konsum så jag kunde få något att äta.. Går ju inte bli frisk utan mat.. Det låg även en bok och väntade på mig där så passade på att hämta ut den.
Haft sån huvudvärk idag men nu har den börjat släppa lite. Blodtrycket ligger normalt nu jämfört med de veckor som varit där undertrycket har legat högt.. Är nog all stress och att jag inte varit riktigt kry som orsakat det hela.



Till veckan blir de nya tag, då SKA jag vara kry och frisk igen, känns som en evighet sedan man träffa alla barn. Kommer få en chock av allt ljud som kommer vara, när man suttit ensam hemma i det tysta.. eller ja om man bortser från de katterna väsnas.. haha

Jag skulle behöva få tag på ett headset med mick.. gärna med usb. Behöver till redovisningar och sådant man ska göra i distansstudierna. Hittills har jag använt Dikes lurar och vid hans dator, men jag skulle behöva ett par till min där jag även kan använda webcameran, så har någon därute ett fungerande headset som jag kan få prova så vore de toppen, annars får jag väl köpa mig ett nytt, dock är det ju en djungel å välja mellan, inte lätt att hitta de som är perfekt för det. Vill ju inte ha ett som är jättetungt då min nacke skulle paja av att ha på ett sådant 4 timmar i sträck.. Inte heller något med bastoner eller något som tar upp allt för mycket ljud.. Gärna ett som ligger på max 200;-
Har någon något förslag?

Vet inte riktigt vad jag ska skriva, har fått skriva så mycket idag när jag försökt plugga och göra lite nytta från sängen..

Får helt enkelt avsluta här då..

Ha de bra!

Kram
Tezz

Vill du se hur man kan se ut inombords?

Tja, nu var det ett tag sedan, men nu ska de förhoppningsvis bli roligare att skriva nu när Dike fixat min dator, mest för att jag ska kunna plugga men de gör ju inget till de övriga heller. Känns som en helt ny dator på insidan, THANK YOU!!

För övrigt sitter jag här alldeles snorig och med grym värk i ryggen, strålningar ner i benen och fryser/svettas mellan varven. Hm, feber kanske de kallas?!

Det är såhär jag ser ut, Det ni ser och det ni inte ser.

Valde att stanna hemma idag och blir även så imorgon, kan ju inte smitta ner barn på skolan med förkylningar.. har försökt läsa lite litteratur idag men orken har inte riktigt funnits..

Ska försöka få tag i min läkare och prata om annan behandling för endo, då jag inte tycker det blivit någon större skillnad sedan jag böt hormontabletter. Jag vet inte ens vad man väntar sig för förändring heller, när man levt med smärtor som bara stegrat i 8 års tid är de svårt att tänka sig ett liv utan dem.. Någon gång då man fått ta någon tyngre medicin som jag för göra ibland känner jag för några minuter: WOW! Är det såhär det känns att inte ha ont, det känns som om man svävar runt i intet med kroppen.. (Alltså man är inte påverkat mentalt, men all värk släpper och det är en sån sjuk känsla.)

Nope, ingen bebis, bara endometrios.

Hittade en bild på hur de kan se ut på insidan hos någon med endometrios, enligt läkarnas utlåtanden ligger jag på måttlig endometrios, dock inte med lika mycket sammanväxningar som bilden visar men aningen mer skador på ligamenten där jag har nervskador. Har även en hel del svarta härdar lite överallt men mest i bakre delen av buken.
Det är så sjukt att man kan blöda i buken och att det inte finns någonstans för det att ta vägen, varför ska det ens gå ha blödningar i kroppen bara sådär!!??

Nu när jag fått jobba i byn ett längre tag känner jag faktiskt lite hur värken blivit lite bättre, jag tror att all pendling spelar ganska stor roll i det hela, samt all vandring med dåliga skor på jobbet har haft en bidragande orsak. Så de känns skönt iallfall. 

Saknar dock all simundervisning och det var väl det jag fruktade mest av allt, eftersom jag verkligen älskar att jobba med eleverna och se deras lärande.
Jag jobbar ju fortfarande med barn, men det är inte riktigt samma sak när man inte har "hela" ansvaret över lektionerna. Svårt att förklara.. 

Pluggar ju lite nu på sidan av också, lite lärarkurser för att få större breddning och kunskap på lärandet och är ju väldigt bra att ha helt enkelt.
Jag har inte velat dela med mig om att jag pluggar mer än till några få, och de några få räckte. För redan där kom slaget. NÄ! Du kommer inte klara det, tänk på hur du mår och blablabla..
Inget grattis eller så att man lyckades komma in och få behörighet till något som man vill. 

Jag är så less på att känna att jag aldrig duger, att man aldrig får beröm eller att någon aldrig säger åh vad jag är glad för din skull. Speciellt från en viss person som egentligen skulle spela väldigt stor roll i mitt liv. Men som inte finns där eftersom jag inte klarar av att måsta höra att jag är värdelös hela tiden.

Sista tiden har varit mycket grym, hemsk och jobbig för mig, men känner att jag endå är påväg ur det. Jag ser nytt ljus och nya relationer till studiekamrater och jag vet var jag har många av mina vänner och vet vilka jag kan lita på.

Många hör man inte så mycket från längre, kan tänka mig de är rädda för att fråga hur en mår eller att de tänker att jag vill vara för mig själv. Alltså, jag är fortfarande samma person som innan, jag är egentligen bara mer behov av att veta att ni finns där, att ni kan prata med mig som förut och bara vara en vän. Känns jätte trist att inte ha kontakt med dem som man pratade så mycket med förut.

Nu har jag så ont så jag ska ta och lägga mig i sängen, lyssna på lite musik och sedan ska jag sova, sova mig frisk från denna förkylning och värk!

Ha de bra!

Kram

Tezz